Stolt mamma

Igår hade 69ers säsongens avslutningsfest före Maple Bowl. Lagets bästa spelare belönades, och mina pojkar tog hem potten!
O fick pokalen som årets bästa försvarare (årets kisimyra mao...liten men ettrig som han är...) och R fick pokalen som årets bästa anfallare.
R fick även MVP-pokalen (most valuable player) som ges till en spelare som de andra i laget röstat fram. MVP-pokalen är en vandringspokal och alla spelare som fått den före honom är nu landslagsspelare. Han har hamnat i fint sällskap och det vet han.
Mitt mammahjärta höll på att spricka av stolthet när han gick fram och tog emot pokalen. Min försiktiga och blyga lilla pojke...ett år efter att ha börjat en sport som jag trodde var den mest osannolika gren i hela världen för honom att välja, står han där med en jättestor MVP-pokal i handen för att laget tycker att han är den viktigaste spelaren i laget. Vad glad jag är att mina kommentarer om "livsfarlig sport för idioter" tystades ner när pojkarna i fjol meddelade att dom tänker börja spela amerikansk fotboll. Mitt tysta och försiktiga barn har fått styrka och självsäkerhet, mitt håsiga barn har fått förnuft och lugn...i alla fall lite....han är i alla fall på rätt väg. Bådas självsäkerhet har vuxit med stora mått under året, för nu har dom hittat något dom är bra på. Denhär grenen har visat sej vara helt rätt för dem, och jag är så glad att min uppfattning om att amerikanska fotbollsspelare alla är iq-befriade skåp som ligger i en hög på planen, har bevisats vara helt felaktig.
Denhär sporten är bra för mina barn. Och det är jag glad för.

R orkade bra, trots att han hade stegring hela kvällen, han var bara så himmelens lycklig över att få vara med.
Matchen var jämn och helt galet spännande, tyvärr förlorade Roosters på övertid, men kvällen var lyckad och jättefin och spelet var jättebra.




Trötta men lyckliga och jättestolta är vi nu, hela familjen.