Läser bloggen och undrar vem den handlar om....

 Jag läser min blogg tillbaka i tiden och undrar vem den handlar om.

 Flyktiga blickar från en lycklig tid och och jag minns vagt att jo, det var oss jag skrev om. Sen hände en massa hemska saker och det är som om en annan människa skulle sitta här nu och hålla i spakarna. En människa som inte är vad jag var då, ändå är det jag. Hundra år och tusen erfarenheter senare....


Det har gått ett år och en och en halv vecka sen Rs olycka.  Jag har varken haft ork, tid eller energi till att tänka på något annat än att få mitt barn tillbaka till vad han var innan olyckan, så bloggen fick ligga. Idag, ett år och en och en halv vecka sen olyckan tittar jag in här igen och undrar om jag kan och vill fortsätta igen. Jag vill så hemskt mycket och gärna....
Jag bearbetar olyckan fortfarande hela tiden . Kanske inte medvetet, men jag känner av mej minst en gång varje vecka att olyckan påverkar vår vardag. Varje dag är jag tacksam över att jag upplever en vardag utan att det är en sjukhusdag.  R kan ha kommit över olyckan redan, jag har inte gjort det. Varje gång jag läser att en mopoflicka/pojke dött, tänker jag på R och hans olycka. Varje gång jag ser nån i en rullstol, tänker jag på R och hur han var efter olyckan. Jag är så glad över att ha mina barn hos mej, men samtidigt inser jag nog sakta men säkert att den som blev skadad för livet av Rs olycka inte var enbart R, utan även jag,  hans mamma. Pappa och lillebror är ganska tysta om saken, men inte var det lättare för dem heller tror jag...

Vi tar sakta men säkra steg mot en vanlig vardag. En vardag som förtillfället ser vanlig ut på ytan. Men under ytan bubblar det fortfarande.....iallafall hos endel av oss.......

På halvårsdagen till mitt nya liv

Imorgon är det halvårsdag. Halvårsdag till mitt nya liv.

Precis ett halvt år sen mitt gamla liv tog slut och jag började ett nytt liv, livet efter att mitt barn överlevt en allvarlig olycka.

För precis ett halvt år sen fick jag samtalet till jobbet att min son varit med om en trafikolycka och skadat sej mycket allvarligt.

För precis ett halvt år sen förstod jag att livet kan ta slut helt plötsligt, utan nån som helst varning.

Jag förstod även att mitt liv kan ta slut helt plötsligt, utan nån som helst varning, om mina närmastes liv tar slut. För utan mina barn, min familj, finns inte jag.

Aldrig någonsin har den vanliga vardagen kännts så fin och värdefull som detta halvår. Varenda dag som vi fått vara hemma och inte har haft sjukhusdagar, har kännats som en välsignelse. Och varenda morgon när jag vaknar och smyger till mina barns rum och ser dem ligga där och sova i sina sängar, känns som det mest underbara ögonblick i mitt liv. Varje morgon. Och det är ren lycka.

För nu vet jag. Varje stund kan vara den sista.

Jag tror att detta halvår kan döpas till Tiden av Tacksamhet. För det är vad jag tycker att det varit.

(Blomman på bilden fick vi dagen efter Rs olycka av hans klasskamrats familj, den blommar än idag, ett halvt år senare, R's egen blomma)

Jagt ÄLSKAR att bo här!

Vi bor i ett litet trähus vid havet. Ett parhus i Helsingfors. Till vårt husbolag hör 50+ likadana parhus.

Vi har i höstas blivit valda av Helsingin Sanomat till "Pääkaupunkiseudun paras taloyhtiö", och jag förstår det väl.

Vi är ett husbolag med en massa små trästugor som bildar en egen liten by på en ö i storstan.
Här har skett ett generationsskifte, och nuförtiden bor här massor med engagerade, miljötänkande unga människor och det är helt underbart!!

Vi har en matcirkel där vi gemensamt beställer mat och råvaror av närodlare. SUPER!!!!!
Vi har gemensamma gympastunder, Zumba och Yoga i klubbhuset regelbundet.
Och det bästa av allt......vi har regelbundna återvinningsdagar.

Då hämtar alla kläder, leksaker, koppar och kannor .....ALLT möjligt helt och andvändbart som man vill bli av med
till klubbhuset, och det är en vecka av "hämta hit och ta för dej!"

SUPERBRA!!!!

Jag har fått alla mina vårkläder därifrån...samtidigt som jag lyckats rensa i våra egna garderober och är urlyckig över att ha blivit av med onödigt hyllfylla.
Mina bästa fynd i vår var en Marimekkoklänning och en svart läder clutch från 70-talet som perfekt matchar varandra <3
Och vad händer med kläderna som blir över när övervinningsdagarna är slut? Jo dom kommer Fida och Männenas härbärge och hämtar...så ALLT går till välgörande ändamål........


Och det bästa av allt..........
MASSOR med saker från våra skåp och garderober har fått ett nytt liv,
utan att hamna på soptippen...

Tjuvtitt på dopet

Jag kommer med fler bilder senare.

Här är en tjuvtitt. Min favoritbild. Här har vi en bild på en vacker dam som är min mans gudbarn och Leos mamma, vårt barn som är Leos gudfar, själva Leo och sen mitt och Ks söta gudbarn som även är Leos gudmor. En bild fylld med familj och kärlek!

Jag blir helt varm om hjärtat av denhär bilden.
Och av domhär människorna.....

Första mötet

Välkommen lilla Leo Valfrid Mikael <3
Här är två bilder från första mötet med blivande gudfar R.

Jag ÄLSKAR långfredagen

En dag när man inte måste något.
Nej för långfredagen firas hos oss i pyjamas. Min favorit helg!

Och speciellt fin blir den i år för i natt kommer K hem. Inte för att stanna utan han åker tillbaka till Israel efter helgen, men han kommer hem och det är det som gäller.

Och det roligaste är att R fortfarande är utan kateter....han har varit utan den plastiga reservdelen i snart en och en halv vecka och det är fest det!

Jag är glad. Mycket glad.
Ja rentav lycklig. Det är jag....

Nattvak

Jag har vakat några nätter.

Först vakade jag för att jag var nervös inför Rs sjukhusvistelse. Sov inte en blund för att jag i huvudet spelade upp alla skräckscenarion jag bara kunde hitta på.
Onödigt..jag vet...men jag kunde inte något åt det. När man ligger där ensam i natten så dyker de mörka tankarna upp, trots att man heligt lovat att sluta bry sej om såna. Det är mitt barn det är frågan om...då är mörkret nog starkare än viljekraften.

Sen var vi på sjukhuset. Han blev äntligen av med katetern som gick från den trasiga njuren. Vi blev dock varnade om att urinledaren, som varit sprucken, fortfarande är väldigt ärrig, och ifall den inte drar ordentligt, ska R bums in igen och få in en ny kateter.

Så det blev en orolig natt igen. Jag sov jo det gjorde jag, men varje gång jag hörde ett knarr eller ett knyst från Rs rum måste jag kolla att allt var ok med honom.


Nu är det snart ett dygn sen operationen och pojken verkar må bra och jag vågar försiktigt hoppas att vi är på det torra.

Fast när jag börjar sova hela nätter igen...det återstår att se.

Vår Tel Aviv vår

K jobbar i Tel Aviv. Hela våren.

Han åkte i Januari och kommer hem i Maj. Hoppas vi.


Det har gått bra här hemma....egentligen. Han kunde åka hem en helg i Februari. Nästa gång kommer han hem till påsk.


Fast nu är jag lite trött på att vara den enda vuxna som är hemma och försöker lösa det när bröderna tar ihop...och det gör dom hela tiden...

Jag är också trött att vara den enda vuxna i famljen, den som handlar, lagar mat, kör till träningar och läger, diskar och bykar.
Jo pojkarna hjälper bäst dom kan med disk och byk. Och det är jag glad för. Men huvudansvaret ligger på mej..och det skulle jag så gärna dela med nån.

Som t ex förra lördagen när vi plötsligt hade massor med vatten på köksgolvet och efter att ha rivit halva köket visade det sej att diskmaskinens rör gått av. DÅ hade jag gärna givit över vuxen ansvaret till någon annan än mej.

På måndagen ska R igen in till sjukhuset och då skulle jag nog hemskt gärna ha en vuxen axel att stöda emot. En vuxen hand som håller i min och säger att allt ska bli bra fast jag känner mej rädd och ensam.

Men jag får klara mej för mej själv....det gjorde jag förra gången med och det gick bra.
Det ska nog gå bra denhär gången med.

LUGN

Vinnare av Snowbowl 2012

Säsongen började utmärkt. O's lag har i år vunnit guld i vintermästerskapen, Snowbowl 2012.

Första året tror jag att laget lyckades med bravaden att kamma hem noll poäng. I år vann dom alla matcher överlägset.

Hårt arbete belönas. Och det är bra det :)

Och jag....jag tittar på bilden på O när han som stolt QB och kapten av laget håller upp Snowbowl pokalen.....NÄR har mammas lilla baby blivit sådär stor?!? :)

Du blev en helt bra typ ändå...........

Jag älskar hur livet kryddar sej själv.
Peppar peppar och mera peppar.


Läser igenom vänners bloggar och fastnar för en blogg och gapskrattar....

En före detta kollega, Karlsson

Han säger.....Du blev helt bra typ ändå!

...och då hade jag bland annat just beskrivit en midsommar jag firat hos ett MC gäng i södra Sverige som nog var helt sjukt roligt men även galet galet..........


Jep...jag blev nog helt bra ändå! <3



Kram P

Vår båt är igen på pärmen till en båttidning

Senaste numret av tidningen Puupaatti damp ner i postlådan. Vår båt, eller närmare sagt ett detaljfoto av vår båt, var på pärmen. Jag blev jätteglad.
Och samtidigt lite vemodig.

Jag saknar sommaren så mycket, och jag saknar vår båt. Vår båt är lika med sommaren för oss. Men om man äger en gammal träbåt som vi, kan man inte bara sjösätta den när isarna släppt, utan man jobbar med den hela våren. Vår båt är en Riva Junior från -67 och den måste lackas och slipas för att däcket skall behålla sina fina lyster.

Men i vår händer detta inte hos oss för K är i Tel Aviv hela våren. Han åkte i Januari och kommer hem i April-Maj.

Så en jättefin bild på vår båt på en tidningspärm gör mej faktiskt dubbelt upp vemodig...för jo jag saknar vår båt, men jag saknar K ännu mera och dendär bilden påminner om att han är långt borta och länge för annars skulle vi just nu hela familjen vara på båtklubben och gnugga båt......

Mera loppisfynd

jag skulle aldrig i livet betala 80 e styck för ett par fotoramar i svart läder från Mulberry. Det är bara skrattretande och dumt.
Men när jag hittar samma ramar på öns självbetjäningsloppis för 5 e styck...då blir dom snygga och passar perfekt i vårt vardagsrum! :))

Dammsamlande loppisfynd

Vi har ett självbetjäningsloppis här på ön.
Brukar titta in där ibland, även om jag mer sällan hittar nånting där.

För ett tag sen nappade det.
Jag gjorde ett superfynd! Fast det visste jag inte då.

På ett bord bland all världens skräp och billighetsbråte stod en blå glas skål. Stor och fin, tung och klarblå, och signerad...

Den kostade 12 euro och jag slog till.

Kom hem och var glad över min fina blåa skål, och glömde sen bort hela skålen, tills jag ett tag senare sålde bort lite inredningsprylar på nätauktion, och då tyckte att jag kanske kunde sälja den dammsamlande blåa skålen också.
Nu googlade K min skål och det visade sej vara en stor Fons skål av Pertti Metsälampi och dessa är till salu i Design Forum. Hups....

Och nu ville jag inte sälja den längre. Nej för nu var plötsligt blå skålen fin igen och får stå framme i vardagsrummet.
Även om den fortfarande är en dammsamlare....Men nu är den en DESIGNdammsamlare...

Trevlig Vändag....Tack för att ni finns!

Till jul fick jag en skyddsängel av min vän Tove. Den är underbar <3 Så är även Tove.
Så har det visat sej att många människor i mitt liv är.

När det var som värst var det den varma omtanken från våra nära och kära, våra vänner och släktingar, som bar oss igenom det värsta. När man trodde att ens egna krafter tinat och man inte fattade vilka krafter som skulle bära en igenom ännu en dag av katastrofmörker, fanns det alltid en liten glimt av värme och omtanke från nån i närheten, som lyfte upp en och bar en framåt.
Det är helt obegripligt så mycket energi man kan få av att veta att nån bryr sej om en och tänker på en.

Tack ska ni alla ha..ni är guld värda jag är så tacksam att ni finns!

Och R...han mår bättre för var dag som går <3

När vanligt är bra

Efter allt vad vi gått igenom senaste tiden har jag lärt mej en viktig läxa.

Vanligt är bäst!

När jag tillbringat dag efter dag på sjukhuset hos mitt barn, kan jag uppskatta en hemmakväll med familjen SÅ mycket mera än jag begrep att göra innan.

Nu är det bästa som finns att tillbringa en lördag hemma med mina barn och min man. Vi bastar, äter gott och är tillsammans, ligger i sofforna framför tvn och dricker kanske ett glas vin (vi vuxna..) och jag spinner inombords.....för nu är det bra igen.
För det är igen helt vanligt, och helt vanligt är bäst i hela världen!!

16 November 2011 förändrades mitt liv för alltid

16.11 2011 förändrades mitt liv för all framtid.

Vårt äldsta barn, R, var då med om en trafikolycka och skadades MYCKET allvarligt, och när jag satt på sjukhusets intensivavdelning i en vecka och inte visste hur det skulle gå för mitt barn, förändrades mitt liv för alltid.

Jag såg inte bara mitt eget barn i en situation som jag hoppas att ingen någonsin behöver uppleva med sitt barn eller sina nära, men jag såg även de andra barnen och familjerna runt omkring oss på sjukhuset och rördes starkt även av dessa människoöden.

Jag lärde mej det viktigaste jag någonsin lärt mej, ända in i benmärgen....

Aldrig mer kommer jag att ta saker för givet.
Aldrig mer kommer jag att ta människor i mitt liv för givet.
Aldrig mer i hela mitt liv kommer jag att gå hemifrån arg eller låta mina barn gå hemifrån arga...man vet aldrig om man ser dem igen.

Framför allt tänker jag aldrig mer ligga nätter vaken och grubbla på orelevanta saker som jobb/pengar/annat som inte är värt att stressas för.
Och jag kommer aldrig mera i hela mitt liv att klaga och använda energi på att vara missnöjd på löjliga saker som dåligt väder eller långa köer i butiken etc.

För det är bara världsliga saker, som min vän Karlsson på taket skulle säga.....

Min familj och mina vänner, människorna i mitt liv, är viktigare än allt annat.

Och R, nu två månader efter olyckan har han ännu en lång väg att gå på sin bättringsväg, men han kommer att bli bra, det vet jag.

Och mitt liv har förändrats för alltid, för nu har jag lärt mej att vara tacksam varje stund för varje stund jag har.....

det kunde vara så mycket värre...

Kram till er alla

P