torsdag 17 juni 2010

Carlo



Carlo är en stilmedveten ung katt. Han har egna lakan i R's säng.
Egentligen så tror nog Carlo att Marimekkos Kivi-lakan är designade efter honom. Vi låter honom tro det och han är jättenöjd.

Mina måsungar



De sötaste måsungarna i världen! Casper och Jesper och Jonathan <3
Första bilden är av Casper förra veckan när han precis "hamnat" ner från taket. Andra bilden är Jesper och Jonatan idag, en vecka senare.

måndag 14 juni 2010

och precis när jag sagt så...


så blev jag förälskad i tre måsar! Närmare sagt tre måsungar som numera bor på mitt dagis gård.

Historien började förra veckan. Varje år häckar ett måspar på skolans tak. Alltid.
Inga problem. Vi hålls på gården och de hålls på taket. Fine. Alla är nöjda.

I år hade vi ( jag och måsparet alltså), inte räknat med en överhysterisk fågelfobiker i personalen, som tyckte att måsarna "var farliga när dom skyddade sina ungar"......och därmed kommenderade skolvaktmästaren att klättra upp på taket för att plocka bort boet.

JÄVLA IDIOTER!!!!

Vad hände? Jo vaktmästaren bar iväg ungarna, små grå dunbollar utan någon som helst vingstyrka ännu, till en skog på andra sidan stora vägen.

Först tyckte jag det var ok...vi kunde ju inte ha anfallande måsar på gården bland alla barn heller. Men när jag insåg att en mås som flög över huset på väg mot stranden var en "anfallande mås" började jag lite ana måsar i mossen.
Det visade sej att varje fågel som närmade sej vår gård "var på väg att anfalla" ....

Detta skedde alltså förra veckan.
Jag var djupt olycklig över att måsarna blivit berövade på sina ungar, och att ungarna blivit kidnappade på så orättvisa grunder. Allt som flyger är inte farligt.

Och vad glad jag blev när jag kom på jobb idag och möttes av budet att tre stycken små gråa dunbollar vandrar omkring på skolgården igen. Mamma och pappa Mås sitter på tak-kanten och ser efter vad ungarna gör, matar dem ibland, men annars är de helt lugna. Trots att barnen leker några meter ifrån dunbollarna. Vi har koll på att barnen inte stör ungarna, och föräldarna till måsbabyna verkar fatta detta. Vi är inte något hot för dem, då behöver de inte anfalla.

Fast när skolvaktmästaren kommer ut så får han passa sej...för DÅ är det en hel flock med måsar som anfaller....men enbart honom. Och jag är nog lite skadeglad och står på måsarnas sida.

För för första gången i mitt liv så står jag på måsarnas sida. Det var fel att plocka bort ungarna från boet.
Till och med jag har lite lust att skita på skolvaktmästaren........

och till de tre måsungarna har jag lovat att det inget gör fast de skiter på mej när det blir stora...jag är ju redan van! Och är man sådär söt så får man skita precis var man vill! Så det så!

fredag 4 juni 2010

Jag har slutat räkna...

Jag blev igen påskiten. Mitt i prick på axeln träffade nåt jävla elände mej. En åttapoängare....nio poäng får man för nästoppen, tio poäng för mitt på hjässan. Jag har varit med om alla...

Jag pratar alltså om fågelskit. Jag har blivit påskiten av fåglar mer än nån människa jag känner. Ja faktiskt mer än alla människor tillsammans jag känner.Min kompis sa en gång att det känns tryggt att vara ute med mej. Jo för att om nån fågel råkar skita på nån människa i hela Finland just då, så är jag alldeles säkert den som blir träffad...alltså skonas hon.
Hyggliga vänner jag har.


Jag kan till och med relatera till vissa minnesvärda tillfällen i mitt liv ihopkoplat med påskitningar. Min första tiopoängare skedde i Brunnsparken på Beach Boys konsert. Och före jag skulle in i kapellet och se Leonardo da Vincis Sista nattvarden sket en sparv in i ärmen på mej. Italienska fåglar är jävla skickliga...


Jag slutade räkna vid 13e påskitningen. Jag har gett upp. Dom vann. Jävla skitarna....