Liten blir stor

Jag älskar denhär bilden! Den är av R, min äldsta son, när han för ett tag sen firade sin 12 års dag hos sin farmor, Mamo, på landet. Hans ljuvliga konditorkusin, Ammi, som tillverkar de mest underbara sagokakor, trollade fram en alldeles fenomenal kaka till R, vars stora passion i livet för tillfället är att spela amerikansk fotboll.
Där stod han sen, leende och glad över sin fina kaka, många cm längre än jag...och då slog det mej plötsligt att min lilla baby inte var så hemskt liten längre....

Precis för ett tag sen föddes han. Mitt fostervatten gick mitt i natten, blivande pappan K fick panik och var påväg till taxin iklädd endast kalsonger och strumpor medan jag fortfarande stod i duschen, kanske han tänkte föda utan mej, vem vet?
Efter mycket krångel och många tårar var han äntligen hos oss, vår lilla R.
Det första vi gjorde när han var nyfödd och nypussad och låg på min mage, var att sjunga "Bäbä vita lamm" för honom. Där låg han med mörka ögon och såg på en ny värld, och jag tyckte att all visdom i hela världen lyste ur hans djupa blick.

Nu är det tolv år senare, och i mitt hem råder forfarande total kalsong och strump-panik varje morgon, men nu handlar det om pojkar som inte hittar rena kalsonger eller strumpor som är par (för herreguuuud om man går till skolan i opar strumpor....det är för nolo!?). Nu tolv år senare är det fortfarande mycket krångel och många tårar....men nu handlar det mest om orättvisor bröder emellan, läxläsningshelvetet eller elaka morsor som tvingar en att städa sitt rum trots att det kommer fiffigare saker i stil med Simpsons på tv. Nu tolv år senare är inte "Bäbä vita lamm" så trendigt längre, nej nu drar man gitarrsolon på splitternya Gretsch-gitarren (som man själv sparat ihop till) så att grannarna tror att Jimi Hendrix flyttat in hos oss.

Det enda som tyvärr fortfarande stämmer med mitt första intryck av honom, är att han med en blivande tonårings självsäkerhet är sorgligt övertygad om att all visdom i hela världen lyser ur hans blick.....mot alla andras bättre vetande...

Det är vemodigt men härligt att se när liten blir stor.

Härliga hemska vår

Jag har ett brinnande hat-kärlek förhållande till våren. Ju äldre jag blir, desto mindre gillar jag vinterhalvåret och desto mer ser jag fram emot våren. I mitt förra liv (dvs livet före barnen) åkte jag till Lappland och skidorten och levde skidluffarliv under hela den mörka årstiden, i mitt nuvarande liv (dvs mitt nuvarande liv med barn) blir jag glad om det finns snö på julafton och sportlov, annars får det gärna vara 10+ grader under resten av vintermånaderna. Det har nog att göra med att jag blivit lat och bekväm på gamla dar....jag varken orkar, vill eller kan skotta snö varje morgon för att komma ut ur huset och för att hitta min bil, jag är livrädd för att köra i halt väder men för bekväm för att ställa bilen på vintervila och använda allmänna fortskaffningsmedel. Okej, för barnens skull kunde det ju finnas snö på vintern, men kanske det skulle räcka med decembervinter? Sen kunde våren komma

Nu har det då äntligen blivit ljusare, naturen vaknar till liv och när man vaknar på morgonen sjunger fåglarna i träden utanför. Jippii...våren är här!....Och HJÄLP......våren är här!!!
Jag hör till skaran av pollenallergiker som reagerar så fort första jäkla alträd eller hasselbuske vaknar till liv......(jag har på känn att mina första reaktioner kommer så fort första förbannade al eller hassel blommar i Estland.....). Sen första februari i år har jag käkat mina allergimediciner (dessa brukar jag annars börja äta runt slutet av mars tror jag?)...och ingen som helst lättnad i tillvaron verkar de ge mej i år? Jag käkar dubbla doser och ändå skrapar jag mej sönder varje natt, vaknar med igensvullna, röda och rinnande ögon, känner inga lukter (vilket ibland kan vara en fördel när man delar tambur med två förpubertala fotsvettsmonster..), och håller på att förgås av känslan av att huvudet ligger inlindat i bomull. Suck.....så här krabulantiskt skall man må bara när man själv förtjänat det, inte när naturen orsakar det?!
Imorgon ringer jag läkaren och kräver starkare mediciner.
Jag vill tycka att våren är rolig igen......

Vuxenterapi

När jag inte kan låsa mej in mej i tystnad hemma hos oss, vill jag antingen vara ute på havet, eller slå med en hammare i metall så att det dånar om det!

Den äldsta av mina hobbyn som jag fortfarande kämpar med är silversmide. Jag älskar att jobba med silver! En kombination av robust hårt hantverk i metall, kombinerat med finkirurgiska lödningsskeden då man knappt vågar andas i rädslan av att smälta ihop hela eländet till en stor metallklump..kontrasten mellan de olika arbetsskedena är fantastisk! Jag slipar även mina egna stenar, något som tyvärr numera hamnat lite i skymundan allteftersom jag satsat mer på mitt silverarbete.
Mitt senaste arbete är två silverbägare =två snappsglas, som även kan fungera som ljusstakar för långa ljus (på bilden ovanför står silverbägarna jag gjort på en silverbricka som jag inte gjort..klicka på bilden så syns dom bättre!)Vi är ett gäng med damer i diverse åldrar och vår guru (vår silversmed Stigu) som träffas varje onsdag och jobbar med våra olika verk i silver. I gruppen skapas de mest fantastiska verk....smycken, fickpluntor, skedar, bägare, kjedjor m.m Det finns nog inga begränsningar för fantasin i vårt gäng....vi hittar på modigt och stjäl ideer friskt :o))
Men viktigast av allt på våra onsdagar är nog skratten och samvaron. Sällan har jag träffat på ett gäng med så brokig åldersbakgrund som vi har, som trivs så varmhjärtat med varandra. Även om det efter en lång arbetsdag ibland har varit tungt att släpa sej till silverkursen, har jag alltid kommit glad därifrån.......trots att det varit en och annan gång som jag inte ens tagit fram mina verktyg eller mitt arbete under hela kvällen. Ibland är det bara så skönt att skratta och snarvla bort en kväll utan att egentligen få något fiffigt gjort alls. Jag kan föreställa mej att känslan är liknande efter en riktigt lyckad terapistund?!
Hälften av jobbet vi gör är samspel med andra, framför allt samvaron och bollandet av ideer vi kör med i gruppen. I vårt fall stämmer det nog att resultatet inte är viktigast....utan vägen dit är det som ger oss mest.
.....Eller det är i alla fall vad jag intalar mej själv efter att lyckats genomgå en hel termin utan att få något som helst av mina arbeten slutförda.......

Lugn och ro

Är högljudd sen födseln .. (i min familj pratar man inte med varandra , man skriker till varandra, och detta i varmaste välmening, man är inte arg, man är bara högljudd och har bråttom med att berätta sitt ärende...har alltid misstänkt att det finns en hemlig sydländsk gen i min pappas släkt. ) Jag jobbar i en tidvis mycket högljudd miljö. Bor med skrikande barn. Även min katt är högljudd. TACKOLOV är min man tyst och lugn. Han är min balans i tillvaron!

Efter en dag med mycket ljud, tycker jag att det underbaraste som finns är att omsluta mej med tystnad. Valfri tystnad alltså. Jag tycker om att sitta på terassen och höra ljud omkring mej, bara det inte kommer från min egen gård. Att grannen klipper gräset med en superduperturbotrimmer stör mej inte alls, att andra grannens fyraåriga dotter skriker lungorna av sej för att hon inte får en glass stör mej inte heller....men ingen ska tammesjutton komma in på mitt revir med LJUD när jag sitter i trädgårdsstolen och slappar. För då blir jag arg, tvär och farlig att leva med.
Så mina barn har lärt sej att leva loppan innan jag kommer hem från jobbet, för sen ska man leka/spela utan skrik, vara uppe på sitt rum....utan skrik...eller gå ut och leka långt från vår bakgård.....och skriker man ska man våra låååångt från vår bakgård.
Mamma behöver lugn och ro och då ska ingen roiva i vardagsrummet med sina tio närmaste kompisar eller spela AC/DCs TNT på elgitarr med högtalarens ljudnivå inställd på 11!
Och samtidigt som jag skriver detta så inser jag att i Italien går jag och småmyser när mammor högljutt läxar upp sina barn i butiken, när pappor står på bilhornet i trafiken, när mormor skrikande kommuniserar från balkongen med grannen nere på gården, när kötthandlaren sjunger opera medan han styckar kött i affären......


Suck....tyvärr tror jag att jag lider av selektiv ljudtolerans..dubbelsuck......jag skäms...

Bortglömda skatter

Alla har säkert nångång städat en låda eller ett skåp¸ fått något i handen som den efter en stunds funderande osäkert klämt in längst bak i "mapp Ö"-kartoteket ( i vårt fall längst bak i garderoben i hallen....den som andra människor använder som städgarderob...i vårt fall innehåller den hela vår bokföring, lådan för obetalda räkningar(hallå! skåpet är det första man ser när man kommer in..det är sååååå logiskt att kasta in räkningarna i en låda i just den garderoben!), ett strykbräde samt annat osorterat skräp....)
Anyway....denhär garderoben svämmar med några års mellanrum över, alltså hamnar allt på hallens golv och jag måste suckande ta itu med att ränsa bland all smörja jag tryckt in på hyllorna bara för att slippa se det. Vanligtvis är det frågan om massvis med kvitton..nån har nångång sagt åt mej att man inte får kasta ett kvitto/viktiga papper på 10 år, och detta har jag tagit bokstavligen..suck... (men var i helskotta är kvittona då mina Nominationsbitar tappar stenar efter en vecka och jag vill byta till nya.....näp...inte i garderoben i alla fall.....)

Nå....när jag senast röjde undan i "städgarderoben", trodde jag mej ha en kväll framför mej av rena rama pappers/kvittohelvetet...och så började det faktiskt. Först satt jag snällt på golvet och sorterade och sparade och slängde och sorterade och sparade och slängde....tills jag efter tre års förbannade kvitton
precis var färdig att ge upp, ursinnigt riva ner alla pappershögar och trycka ner dem i påsar och bära dem till pappersinsamlingen,då fångade ett papper mitt öga.

Ett litet blekt papper med svag text i blyerts..
på pappret stod det:

"Minä,Muumipeiko, isä, isun täna iltana ikkunan ääresä ja katselen tulikärpästen tanssia pimeässä, lämpimässä puutarhassa. Tämä on minun puutarhani ja minun kuistini, ja minun perheeni nukkuu tässä talosa.

T.Ronja, Robin, Heidi ja Jarko"

Jag satte ner mej på golvet, och fylldes av värme.....från topp till tå spred sej en våg av glädje när jag mindes när vi fått detta brev.
Brevet var skrivet till min familj av Ronja (som då gick på 3an) när vi flyttade in i detta hus. Ronjas mamma Heidi (en av mina käraste vänner) och jag hade pratat mycket om skillnaden mellan att hitta en bostad och hitta ett hem till sin familj. Vi var grannar, sen flyttade Heidis familj bort, efter ett tag även vi. När jag läste Ronjas brev, fem år efter att vi flyttat in i detta hus, mindes jag den underbara känslan av att ha hittat detta hus....Här skulle vi bo, min familj och jag. Här skulle vi vara trygga och sitta i trädgården sent på kvällen och höra insekterna omkring oss...här skulle vi må bra!
Allt detta hade Ronja lyckats få fånga med några citat i blyerts ur Muminboken ..
vilken skatt jag hade hittat! Bland allt skräp och obetydligt skit i garderoben, hade jag återfunnit en skatt som jag faktiskt inte ens minnats att jag hade haft....idag sitter den inramad på kistan i vardagsrummet. Och jag är mer än någonsin övertygad om att papper inte ska kastas, utan sparas i städgarderoben i hallen! :o))

Valentines Day

Trevlig vändag till alla som tittar in!

Kram P

ps Carlo är den enda i familjen som inte opponerat sej emot att vara med på bild i bloggen....därför en kattis igen....

Veckoslut i Milano

För några veckor sen var vi med K ett långt veckoslut i Milano. Trots att jag lider av gräslig höjdskräck, tvingade jag mej själv upp på Il Duomos tak. Denna fantastiska domkyrka med sina 3400 olika skulpturer i marmor var så fascinerande att jag tillochmed en liten, en pytteliten bråkdel av en sekund, glömde hur högt uppe vi faktiskt var. Men sen tittade jag över marmor räcket och hade hela disiga Milano framför mej, och i ett huj var jag tillbaka i min höjdskräckiga vaneföreställning av jättevindar som drabbar tag i mej och kastar mej över kanten. Trots darrande ben och skakande tänder tog jag mej ändå högst upp, för det är väl kanske bara en gång i sitt liv som man vandrar över en domkyrkas tak, så här skulle det då inte ynkryggas...
Vad käre K tackolov inte berättade för mej förrän vi var tryggt nere på marken igen, var att han tyckte att det hade knakat så konstigt under hans sko när vi gick över högsta taket!?! Just då som jag gått omkring och grubblat högt över när första turisten månne trillar genom det slitna taket.
Väl på hotellet märkte han att det var bottnet på hans sko som knirrade och knarrade, inte underlaget han gick på. Ks souvenir från Milano blev ett par nya skor.

Jag ÄLSKAR loppisar!

Det är något med loppisar som får det att pirra i kroppen på mej så fort jag stigit in genom dörren. Bland allt bråte ligger massfalds med möjligheter, bland det som andra med en snabb blick anser vara skräp, kan min nästa skatt ligga och vänta på mej.

Vi har ett underbart loppis här på ön. Det drivs av en välgörenhetsorganisation och innehåller kläder, väskor, skor, kärl, möbler,böcker....ja nästan allt mellan himmel och jord kan man fynda där. Nästan hälften av ytan i affären upptas av möbler och kärl, och det har blivit ett måste att flera gånger i veckan ta sej en sväng förbi loppiset för att kika på allt nytt som kommit in.
Förra hösten möblerade jag om i vardagsrummet och tyckte att vi behövde en ny fotölj. I månader hoppade jag runt i möbelaffärer i jakt på den perfekta fotöljen...den skulle vara vit (med tvättbart överdrag med tanke på att det bor två söner och ett kattskap i huset), vara skön att sitta i och ha mjuka armstöd så att pojkarna kan slöligga i den när dom spelar pleikka. Efter att ha jagat runt överallt utan resultat, står plötsligt en dag min perfekta fotölj framför mej....på vårt loppis!? Liten och söt och vit med tvättbara överdrag.....för endast 25 euro!! Vilket fynd! Sydde några nya dynor till den och voila', vi hade en "splitterny" möbel i vardagsrummet för en spottstyver.
Den har varit perfekt, förutom att den antagligen kommer från ett katthem....Carlo, som annars ALDRIG klöser på något annat än sin klös-stolpe, tog sej genast vanan att klösa på stolen när han gick förbi den. Suck....tyvärr ligger den dåliga vanan inne fortfarande.

Ett annat av mina favoritfynd från vårt loppis (som min kompis Miku har döpt till vår "boutique"), är en ljuslampett som jag köpte förra året. Jag hittade den i vitrinen på loppiset, beundrade den i flera dagar men köpte den inte för jag hade någotslags sparprojekt på gång. Efter ca en vecka drömde jag en natt om ljuslampetten och såg att den hade en perfekt plats nere vid tamburs-spegeln. Följande morgon (en lördag tackolov),stod jag och drog i handtaget på loppiset redan när dom öppnade, bara för att finna att vitrinhörnet där ljuslampetten stått hela veckan var tom. Suck.......Besviken lomade jag iväg för att blicka över kärlutbudet och på vägen ut ur butiken tittade jag snabbt in i vitrinen som vanligtvis innehåller gamla bestick. Och där, mitt bland gamla gafflar och knivar står min ljuslampett!
Den flyttade bums hem till oss , och varje gång jag ser den blir jag lika glad över att den inte hade hunnit bli såld :o))

Tjuvarna avslöjade sej

Precis som jag stod i fönstret och gnällde till min mamma i telefonen om lökarna som nån grävt upp senaste dagarna, så kommer fyra fasanhonor glatt spatserande på rad genom häcken och vandrar målmedvetet rakt fram till min blomrabatt. Helt tydligt på väg rakt mot dagens frukostbuffe'! Jäkla otyg....nu får katten ta sej en sväng ut för att hålla fjädereländena på avstånd.

Grå snorig februaridag

Så jag saknar våren och solsken!!! Det är så grått och vått och ....grått ute. Är andra dagen hemma med förkylning, och tycker att kroppen inte ens vaknar en sånhär bottenlöst grådaskig dag. Tassar omkring och tänder ljus i varje rum, lite tröst i mörkret ger det, med knappast den energikick som en riktigt solskensdag för med sej. En bukett med ljuva vita tulpaner på matbordet ger lite känsla av vår, så även vasen med scillalökar i knopp som jag räddade ur trädgården igår. Det är något djuriskt elände som varje vår härjar i vår trädgård och gräver upp mina med hårt arbete nergrävda blomlökar. Senast i går hittade jag färska gropar och lökskal i blomrabatten brevid terassen!? Har börjat slänga iväg arga blickar på Kalle Fasan som stolt spatserar förbi alltid nu och då. Eller kanske det är haren som varit framme? Hur som haver så hade blomlöksbanditen lämnat framme några smålökar som jag tog in och planterade i ett ljusglas.

Mammas Carlo

Första bilden äras vår lilla ludna kattastrof Carlo....en två-årig cocktailkatt från ett stall i Notsjö. Vi hittade honom via en annons i en affär "Kattungar söker nya hem. Mamman är en strålande musfångare!" Denna gen bär även Carlo som lyckats fånga en mus, trots att han satt fastkopplad till en sele på gården. (Fast den musen var nog antagligen både döv och blind och väldigt gammal...)

Välkommen till Mammas lilla gömställe!

Efter att ha slukat andras underbara bloggar i månader, ger jag mej nu försiktigt in på mitt första knaggliga försök i bloggvärlden. Mammas lilla gömställe döpte jag denna blogg till ..men egentligen hade nog Kaoskontroll varit ett fiffigare namn med tanke på min vardag :o)).
Tänker inte dagboksblogga, men tänker däremot försöka ta mej i nacken och lära mej hur jag får mina foton ombord utan att datorn krashar, kameran tiltar och maken blir mera gråhårig.
Så nu är det bara att hålla tummarna och köra.....