För några veckor sen var vi med K ett långt veckoslut i Milano. Trots att jag lider av gräslig höjdskräck, tvingade jag mej själv upp på Il Duomos tak. Denna fantastiska domkyrka med sina 3400 olika skulpturer i marmor var så fascinerande att jag tillochmed en liten, en pytteliten bråkdel av en sekund, glömde hur högt uppe vi faktiskt var. Men sen tittade jag över marmor räcket och hade hela disiga Milano framför mej, och i ett huj var jag tillbaka i min höjdskräckiga vaneföreställning av jättevindar som drabbar tag i mej och kastar mej över kanten. Trots darrande ben och skakande tänder tog jag mej ändå högst upp, för det är väl kanske bara en gång i sitt liv som man vandrar över en domkyrkas tak, så här skulle det då inte ynkryggas...
Vad käre K tackolov inte berättade för mej förrän vi var tryggt nere på marken igen, var att han tyckte att det hade knakat så konstigt under hans sko när vi gick över högsta taket!?! Just då som jag gått omkring och grubblat högt över när första turisten månne trillar genom det slitna taket.
Väl på hotellet märkte han att det var bottnet på hans sko som knirrade och knarrade, inte underlaget han gick på. Ks souvenir från Milano blev ett par nya skor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar