Lugn och ro

Är högljudd sen födseln .. (i min familj pratar man inte med varandra , man skriker till varandra, och detta i varmaste välmening, man är inte arg, man är bara högljudd och har bråttom med att berätta sitt ärende...har alltid misstänkt att det finns en hemlig sydländsk gen i min pappas släkt. ) Jag jobbar i en tidvis mycket högljudd miljö. Bor med skrikande barn. Även min katt är högljudd. TACKOLOV är min man tyst och lugn. Han är min balans i tillvaron!

Efter en dag med mycket ljud, tycker jag att det underbaraste som finns är att omsluta mej med tystnad. Valfri tystnad alltså. Jag tycker om att sitta på terassen och höra ljud omkring mej, bara det inte kommer från min egen gård. Att grannen klipper gräset med en superduperturbotrimmer stör mej inte alls, att andra grannens fyraåriga dotter skriker lungorna av sej för att hon inte får en glass stör mej inte heller....men ingen ska tammesjutton komma in på mitt revir med LJUD när jag sitter i trädgårdsstolen och slappar. För då blir jag arg, tvär och farlig att leva med.
Så mina barn har lärt sej att leva loppan innan jag kommer hem från jobbet, för sen ska man leka/spela utan skrik, vara uppe på sitt rum....utan skrik...eller gå ut och leka långt från vår bakgård.....och skriker man ska man våra låååångt från vår bakgård.
Mamma behöver lugn och ro och då ska ingen roiva i vardagsrummet med sina tio närmaste kompisar eller spela AC/DCs TNT på elgitarr med högtalarens ljudnivå inställd på 11!
Och samtidigt som jag skriver detta så inser jag att i Italien går jag och småmyser när mammor högljutt läxar upp sina barn i butiken, när pappor står på bilhornet i trafiken, när mormor skrikande kommuniserar från balkongen med grannen nere på gården, när kötthandlaren sjunger opera medan han styckar kött i affären......


Suck....tyvärr tror jag att jag lider av selektiv ljudtolerans..dubbelsuck......jag skäms...