Carlo rusar från fönster till fönster. Skriker som en skadeskjuten hyena hela tiden, medan han galloperar upp och ner i trapporna och rusar mellan fönstret ovanför pianot, till fönstret ovanför Os säng och fönstret i vårt sovrum. Alltid när han kommer till ett nytt fönster, ylar han som om han hade tretton spikar på tvären i baken.
Vi är helt förundrade över hans beteende. Tills vi ser orsaken.
Det är Seppo! Det är den förbannade fienden Seppo! Seppo sitter mitt på gräsmattan på framgården och glor rakt upp i fönstret där Carlo skriker åt honom. Carlo blir helt galen av bara tanken på att fienden Seppo sitter på vår framgård och glor helt fritt på vårt hus, och Carlo, stackarn, han kan ingenting göra när vi är så jävligt elaka att vi inte släpper ut honom. Han är helt övertygad om att Seppo kommer att pissa på vår trappa. Det är nog höjden av förnedring i deras värld, tror jag.
Nu är Carlo så uppjagad att man måste ta till strängare åtgärder för att gubben inte ska trilla från fönstret.
R rusar efter ugnsvantarna jag köpte i Portofino (bör nämnas skillt då dom är så ursnygga...), och sen får jag, utmunderad i denna skyddsklädsel, tampas med eländet för att få honom ner från fönstret innan han försöker kasta sej i ett kamikazekast (eller hetter det kamikattsekast i detta fall?) över både buskar och träd för att ge stryk åt grannens Seppo (ja Carlo alltså...inte R).
Ännu en halvtimme efter att Seppo avlägsnat sej från våra knutar darrar Carlo av upphettsning och blänger på allt och alla som rör sej.
Skit för såna grannar, tycker Carlo.
Tur att det är katter det gäller, och inte mänskor.
Seppos husse är riktigt trevlig. Tackolov....jag skulle inte orka morra åt honom varje gång han går förbi vårt hus.
Fast pissa på hans trappa ...det kan jag kanske göra den dagen jag blir riktigt sur på honom...