Och sen vänder vinden följande dag

Jag kör hem från jobbet. Jag suckar redan på vägen. Tungt.
Hemma väntar kaoset. Huset är upp och ner och före jag hinner ta skorna av mej har världskrig brytit ut..

Jag tassar sakta fram till dörren.
Inget hörs. Min puls ökar.
Jag öppnar tyst dörren.
Inget hörs. Min puls ökar ännu mer...detta bådar inte gott....
Jag smyger tyst in.
Inget hörs.....min puls skenar....något hemskt har hänt...såhär tyst är det aldrig hos oss!!
Jag stiger in i tamburen, min puls når hjärtattacksfrekvenser och jag har nästan slutat andas..

Jag döööööör nästan....

R möter mej i tamburen, leende som nådendals sol.
"Jag har städat! Jag ville överraska dej och jag har städat hela nedre våningen!": säger pubertetsmonstret och ler som om han vunnit fem miljoner på lotto.
Han är så glad och nöjd med sej själv att hela hans närvaro lyser upp nedre våningen.
Jag är så glad att jag nästan gråter.
Min baby, min svettluktande, kalvaktiga lilla baby, han som tror att hela världen är emot honom, mitt klumpiga pubertetsmonster, har gjort sin mamma gråtigt glad.
Han har städat! Helt själv! Frivilligt!

Jag blev så glad över hans tilltag att jag lovar att jag skall gå ut och bollträna med honom.Jep...Jenkkifudis, han som tränas till att bli Quarterback och jag..hans mamma...vi ska träna!
.....och nu kom jag just hem med stukat långfinger. Det var värt det. Definitivt!
Min unge är bäst på att göra mej glad...trots att det gör lite ont ibland...