Idag hände en rolig sak

Onsdag är min silversmidesdag. Onsdag är för tillfället även min examinatorsutbildningsdag= jobbar lång dag. Onsdag är även dagen då galna rean börjar på stora varuhuset och naturligtvis den dagen då JUST DE tossorna ungarna har önskat sej i hela sitt liv och lite till är på rea till nästan halva priset (och när tossorna kostar nästan hundra ege paret och det finns två med extremt stort skobehov i familjen, då lönar det sej faktiskt att svettas lite i reaköer, helt sådär ur ekonomisk synvinkel.....hur det sen är ur familjefridens vinkel tar vi en annan gång...)...men blir det bråttom hur man än gör.

För att hinna med lite av allt, övertalade jag pojkarna att efter rea-fearfactorupplevelsen komma med mej till silverkursen, som är nära stora köpcentrumet där stora varuhuset ligger, så att jag ens skulle hinna smida lite på mitt nästa silverhänge. Och vilken tur det visade sej vara att jag råkade ta med dem dit just idag!

Plötsligt dök deras gamla parktant Crisse upp för att hälsa på oss på kursen. Hon har bankat metall hos oss för länge sen, men bytt till dagssmedja för ca tre år sen. Nu skulle hon på vernissage i samma hus vi jobbar i, och beslöt sej för att komma upp och hälsa på oss. Hon var parktant i vår lekpark när jag var hemmamamma med pojkarna för....öh.....jättelänge sen. Vi gick varje dag till parken för att träffa andra barn och leka, och R, som var jätteblyg och inte kunde nån finska alls på den tiden, hyste en stark förkärlek till tanten som förstod vad han sade! (Crisse är finlandssvensk)
R var två år gammal och brukade ta Crisse i handen och vandra iväg, dom gick tillsammans på långa utfärder bakom huset och pratade med varandra. Crisse tyckte att R var lika fascinerande sällskap som han fann henne, för han var det första svensktalande barnet i parken på länge. Efter ett tag hade deras långa utfärder bakom huset resulterat i en egen koija på berget där domhär två satt och lekte. Nyfikenheten väcktes naturligtvis bland dom andra barnen i parken, och snart fick koijan utvidgas då det skulle rymmas 6 småpojkar och Crisse i koijan. Att dom i koijan pratade svenska och sjöng svenska barnsånger störde ingen, det var många småttingar som kunde imsevimsespindel flytande på svenska den sommaren i vår lilla stadsdel :o))
Att Crisse dök upp just idag när jag släpat med pojkarna på kursen var jätteroligt!
Hon är numera glad pensionär, R är huvudet längre än hon och O som i slutet av vår parkperiod var en liten "nästantreåring" är nu en stor tredjeklassist.

Crisse har brukat stöta på O i bussen på dagarna när han åker hem från skolan, och hon har tyckt att pojken ser ut som den lilla O som hon brukade ha i parken för länge sen, men eftersom det är i helt fel stadsdel (vi har alla flyttat sen parktiderna...roligt nog så bor vi på samma ö nu) har hon inte varit säker på att det är han. Men nu vet vi, det är han och det är hon. Nu har dom kommit överens om att hälsa när dom ses! :o))

R mindes henne och var i smyg förtjust när hon skrattande berättade om deras utflykter. Speciellt lustigt tyckte de båda att det var att han (helt genomfinlandsvensk utan det minsta lilla ordförråd i finska på den tiden) lärt henne att fonetiskt sjunga PuuhaPete-sången där i koijan.

Hon kan den ännu, just precis som R lärde den till henne där i koijan på berget, säger hon :o))