Mitt pubertetsmonster har varit i farten igen. Jag har suttit här med förbryllad min och följt med hans framfart, och jag är helt förundrad. Han är en naturbegåvning som vandrande katastrof. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta eller sälja honom till närmaste cirkus?
När jag kom hem såg vardagsrummet ut som Saharas öken pga mängden sand som knastrade på både golv och i soffan. Tonårskatastrofen hade kommit hem, blivit arg på sin lillabror (som enligt sej själv var heeeeelt oskyldig till bråket), varefter krulliga monstret nappat tag i sina sandiga kängor och kastat dom efter lillebror som satt i soffan, vilket resulterade i en lyckad sandspridning över hela vardagsrummet.
När jag luskat ut vad som hänt, och med några kantigt milda ord tvingat sandningsmaskinen att städa upp efter sej, kastade han sej i ilskan, jo bokstavligen kastade han sej på dammsugaren, och lyckades få nån metalldel ,en del som ingen annan någonsin förr ens sett, under tummnageln, och nu blöder han. Han skriker och blöder.....för att han försökte dammsuga och det slutade i blodbad......
Och jag kan bara sitta och se med stora ögon på när allt som kan skita sej, och lite till, verkligen skiter sej där han drar fram.....
Herregud, han är bara 12.... hur ska livet se ut för honom när han PÅRIKTIGT är en tonåring????
....Suck......
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar