Man köper ett hus men inte sina grannar

Vi har världens härligaste grannar. När man köper en bostad i ett parhus, finns det alltid en promilles risk att grannarna inte är vad man önskat sej.
Jag blev kär i detta hus, och utan att bekanta oss med grannarna desto mera, köpte vi huset.
Och vi har haft världens bästa tur i fråga om grannar!
Dom vi är vägg-grannar med, är ett underbart tolerant medelålders par som seglar mycket, och därmed är borta nästan hela sommaren. Vi hör aldrig ngt från dem, de hör SÄKERT massor från oss, men de är helt ljuvligt toleranta och klagar aldrig. När R köpte sin elgitarr bad jag dem meddela oss genast ifall ljudnivån blir för hög (speciellt på eftermiddagarna då vi vuxna inte är hemma...), men till detta svarade grannarna med att det stör inte, de vill bara ha en autograf sen när R blir känd musiker :o) Oj vad jag tycker om dem!


Andra tomtgrannen med oss är våra hjärtevänner, familjen K med sina barn.
Vi blev bekanta genast när vi flyttade hit, men vi blev vänner den första julen.
K var julgubbe hos oss, och Veijo, familjen Ks pappa, hade sett när han huserade i vårt förråd innan julen då han grävde fram julgubbskläderna.
På julafton, när julgubben redan besökt oss och vi satt och myste med glögg och pepparkakor, ringde det plötsligt på dörren. Klockan var redan över 10 på kvällen, och deras beställda julgubbe, som skulle komma mellan 7 och 8, hade inte dykt upp...kunde K låna julgubbskläderna till dem? Bättre än så....K ville vara julgubbe hos dem. (Han ÄLSKAR att vara julgubbe!)

Sagt och gjort....grannarna fick en härligt julgubbe som kände ungarna ( och kom ihåg att påminna dem om att vara snälla med sina grannar....), grannen =K fick lysa i sin favoritroll, och vi blev vänner för livet med våra nya grannar!

Numera har vi två nya jultraditioner, julgubben tassar över från vårt hus till grannarnas, och sen sent på kvällen, på julaftons natten, sitter vi tillsammans allihop och myser med glögg och pepparkakor.

Deras son Paki är 9 år, ett år yngre än O, och han är en av våra pojkars bästa vänner. Vad som helst i livet dessa tre pojkar gör, så är de andra med på ett hörn. De lever hela sommaren i ett tält på vår bakgård, de spelar elgitarr i vårt vardagsrum, de ordnar hemliga läger ute på skärena runt vår ö på sommaren. De är som de tre musketörerna, och jag hoppas att det alltid kommer att vara så. Paki är som en bror till R och O.
Jag älskar den ungen för han är så härligt ärlig, och han är den bästa buffert som finns för att R och O inte ska bråka med varann. Denhär lilla diplomaten ser alltid till att det är någotslags fred i brödraskapet!

Lillasyster Kia är ett kapittel för sej...hon är SÅ söt! När vi flyttade hit hade hon just börjat gå.....hon tassade omkring i tjock vinterdräkt och såg ut som en vankande pingvin med armarna lätt baksträckta när hon med hård fart lutade framåt.
Sedermera har hon bla underhållit mej med att sitta och plinkka på pianot och sjunga "Kaikki on heikun keikun...." hundra gånger,minst, medan jag tvättade fönstren. :o))
Aldrig har fönstertvätt varit så roligt som då!!

På vårt fönsterbräde finns en av mina finaste bilder...en förstoring som Pakis mamma Sari gav mej första året vi bodde här...

Pojkarna står där på rad, målade till indianer med fjäderskrudar på huvudet...vår första sommar här i byn. Ett foto som jag älskar och som alltid kommer att påminna om mina barns underbara indiansomrar här på vår ö.


Man kan inte köpa sina grannar,men vi vet att vi är lyckligt lottade, grannar som vi har, de kan inte köpas.....