Mina barns hobby ger mej en snygg rumpa

Sedan mina barn började spela amerikansk fotboll i augusti, har min kondition förbättrats nämnvärt, min krångliga rygg har mått underbart bra, och på kuppen har jag faktiskt tappat 6 kilo.
Jättetjosan!
Men nu kan man ju fråga sej hur det påverkar min kondition att R och O tränar aktivt? Jo, för att ungarna tränar tre gånger i veckan med laget, och två av dessa gångerna är på ett gym. Gymet är så långt i från oss, att vi kör dem dit. I början hade jag med mej en bok och satt i cafe't och väntade. Sen insåg jag att jag kunde använda tiden som jag ÄNDÅ måste tillbringa på gymet, till att göra något nyttigt själv. (Eller egentligen var det Jaska och K som började, dom härjade på bland maskinerna och ungarnas träningar så till den milda grad att bägge hade svårt att gå i en vecka och jenkkifudislagets ynglingar hade ont i magmusklerna lika länge av allt skrattande åt gamla gubbarna som inte begrep sina begränsningar utan ihärdigt körde på.)
Anyway....jag har tagit det lite försiktigare, och blivit riktigt god vän med roddmaskinen, cykeln och några magmuskelapparater. Faktiskt så god vän att jag saknar dem nu under påskhelgen när gymet är stängt.
Däremellan springer R och jag tillsammans. Han är underbart målmedveten angående en lysande framtid som Quarterback, och är därmed lättövertalad till en löptur med sin gamla mamma.
Att springa med honom är jätteroligt, här couchar jag honom för fullt till att bli en duktig atlet, och samtidigt är det tryggt för mej att springa med honom ... han håller ju reda på att jag inte dör på vägen....

Det är så roligt att ha en gemensam hobby med sina barn...och så får man faktiskt en snygg rumpa på köpet!

Chokladbehandling påsken till ära

Bland kopparna och kipporna jag fick i min syrrapåse igår, fanns en vacker keramisk burk från Frankrike. Fondue au Chocolat Lait Gourmet stod det på den.

Yes! Chokladmask för ansiktet!! Vilken lyx!! (och vilket smaskigt namn dom hade hittat på till krämen.....chokladfondue....mums... man måste ju bli ursnygg av sånt!!)
Stod redan i badrummet i beredskap att smörja denna underbara kräm i ansiktet, när jag läste vidare....
Tremper les morceaux de fruits frais (banane, fraise, pomme, raisin, cerise, ananas, melon) ou des biscuits, croissants, brioches, pain croustillant, ou des fruits secs.
Öhhh....varför dillar dom om att dippa färska frukter ?!?.....öhhh.....fram med ordboken....

Det visade sej sen att burken faktiskt innehöll chokladfondue, inte en ansiktsmask som jag hade trott....

Fast kanske jag hade blivit ursnygg om jag legat en stund med den insmetad i ansiktet i bastun? Vem vet. Imoron äter vi den med frukt, kanske jag använder resterna av fonduen till ansiktet och ser hur det blir? :o))

Cool tant

Såg just det nya trädgårdsprogrammet på fyran, och som gäst hade dom Wilma-HanttaKrause- Schlizewski .
Fan vad cool hon är!? Där satt hon i sin underbart vackra trädgård och pratade om blommor, med ett språk och ordflöde som närmast påminner om Remu Aaltonens, heltatuerad, med håret i stolt tuppkam....och mänskan är ju ....öh femtio? Hur snärtigt är inte hon? (Eller helgalen som min käre make tycker)
Om inte K kommer hem snart så kastar jag mej in i en vild fyrtioårskris och klipper irokesfrisyr och skaffar hundra tatueringar, minst!
Jag har redan hårklipparen på laddning, så det är nog bäst att du lagar hem dej snart K! ;o))

Puss P

Påskmiddag och hemmaspa

Idag åt vi påskmiddag hos mina föräldrar. Det var jättegott...hos oss äter man julskinka till påsk eftersom syrran och jag vägrar att äta lamm.

Jag kom hem med en hel kasse fylld med diverse hår- och hudvårdsprodukter som min söta syrra skänkt mej. Hon har stackarn jättekänslig hy, och mer än ofta (till min stora lycka) visar det sej att shampoon, balsam, krämer och skönhetsfaderullor hon köpt inte passar henne, och då slänger hon dem i en jättekasse som hon med jämna mellanrum överlåter mej. Oh den glädjens dag då hon kommer med denna påse!!
Syrran reser mycket och har dyr smak, så det är julafton varje gång jag får en syrrapåse!

Idag värmde jag bastun efter påskmiddagen. Ungarna roivade ute med sina kompisar, och jag hade lyxspakväll för mej själv.
Jag tände ljus i bastu och badrum, hällde äppelcider i kristallglas (borde ha varit jordgubbskumppa, men det hade jag tyvärr inte), hittade en trevlig rock-kanal på radion och njöt med diverse olika behandlingar. Jag har både scrubbat och haft ansiktsmask, gjort superhårinpackning med Bonacures hairtherapy serie = först smällde jag något som hette Enzyme extract treatment i håret, sen något som hette collagen therapy....och jo dessa två måste absolut användas tillsammans enligt producenten....så nu har jag suttit med olika geggor i håret i 20 minuter.
Spakvällen avslutades med Biotherms kräm och rynkkräm.
Oj vad snygg jag kommer att vara imorgon!!
Fast dom säger ju att skönheten kommer inifrån......
så då ser jag mao ut som en Fizz-flaska imoron.......

Vi bröt oss just in hos grannen

Grannen Björn ringde just på dörren. Han hade låst sej ute och hans fru är i Tallinn. Gårldskarlen är på landet på påsklov. Ringde till husbolagets ordförande,ingen har reservnyckel. Tackolov hade Björn lämnat sovrumsfönstret på andra våningen uppe.
Letade fram en lång stege, O klättrade upp till fönstret, plockade loss myggnätet och klättrade in, till terrierfröken Emmas stora förbryllelse och förtjusning....hon älskar O.
Björn kom in och ungarnas långfredag är räddad. Att bryta sej in hos grannen är spännande, dom har varit med om ett riktigt äventyr....det tyckte nog Emma med.

Min pappa är Dr Doolittle

I min familj har djur alltid varit familjemedlemmar. När jag föddes hade vi en engelsk bulldog, Buschi, sen en katt, Misa, hon blev fantastiska 16 år gammal. När jag flyttade hemifrån flyttade Mimmi-katten hem hos mej, och för två år sen flyttade Carlo till oss. Jag älskar djur.
På landet finns min favorithund Piki, och hos grannarna här i stan bor mina och Carlos kompisar, Funny och Emma,som båda är pigga och glada terrierfröknar Jag har även haft en tam ekorre som vi kallade Kurre, som varje kväll kom till trappan för att få sej en nöt eller två. Kurre var ljuvlig, men när grannskapets barn märkte att det fanns en tam ekorre på vår gård och blev nyfiket närgångna, slutade han komma.

Men ingen, och jag menar INGEN, jag någonsin träffat har en sån naturbegåvning till djur som min pappa! Han är helt otrolig med sina djur.
För tillfället har han inte ett "eget" djur....men syrrans katt bor mesta del av sin tid hos mommo och mofi, och så kommer han minst en gång i veckan till oss för att leka med Carlo som älskar mofi och den uppmärksamhet han får av honom,

Men trots att han inte äger ett djur, har han massor med djur! Dom bor i ett egnahemshus med en jättestor gård,och att komma in där är som att stiga in i ett zoo för vilda djur ur finsk natur. Det kryllar av ekorrar, skogsduvor¸harar, sparvar, talgoxar, blåmesar m.m på backen, och dom är alla halvtama tackvare min pappa.
Fåglarna knackar på sovrumsfönstret när dom vill ha mat, duvorna landar på trappan så fort man uppenbarar sej på gården. Ekorren visar varje vår sina ungar för mofi, som om den skulle säga till dem att han är trygg, gå till honom så får ni nötter. Och varje kväll, året om, sitter min pappa troget framför tvn och skär jordnötter i fyra delar....för att både fåglar och ekorrar ska kunna äta dem utan att få något i halsen.....
Haren gräver en grop i sanden framför huset och ligger där helt öppet och svalkar sej en het sommardag, den vet att ingen skadar den där, så den ligger kvar trots att man smyger förbi för att gå till postlådan .

När jag var liten hade pappa tillochmed en tam älg på landet.
Den hette Håkan och kom varje kväll 8-tiden till vår gård för att få något gott att äta. Den var inte rädd för pappa, av nån anledning så ingav min pappa ett lugn som fick den unga älgkalven att känna sej trygg i närheten av honom, Vi andra fick snällt bevittna mötena mellan pappa och Håkan via fönstret.
Det året odlade pappa ärter så att han skulle ha något gott att erbjuda sin långbenta vän. Det året blev vi andra helt utan ärter för Håkan fick alla. Det bjöd vi gärna på.
När älgjaktstiderna kom på hösten, blev det ett helskottas liv på vår backe då pappa ville hålla Håkan långt borta från jaktlaget som gick fram i våra skogar. Kasettspelaren släpades ut på gården och den skrek för fullt medan vi fyllde gamla konservburkar med stenar och gick omkring och skramlade och hoilade för fullt för att skrämma iväg Håkan. Grannarna trodde att vi alla hade misst förståndet.

Håkan kom inte tillbaka. Vi hoppas att han hittade en älghona och flyttade långt ut i urskogarna, på samma sätt som jag hoppas att ekorren som brukade tigga nötter på vår trappa idag lever ett lyckligt liv någonstans långt borta.

Långfredagen är så lång

För länge sen hade jag långfredagsnoija. Det började med en helt oskyldig mening yttrad av en ytlig bekant som frågade vad jag hade för planer inför långfredagen.
Ingenting! svarade jag, jag skulle vara ensam hemma och möjligen skriva lite på mitt slutarbete, men framför allt tänkte jag vara för mej själv, och hon tyckte det var hemskt att höra!? Hur kunde jag vara ensam på långfredagen?? Långfredagen känns så jättelång om man är ensam, tyckte hon. Jaha? Men ett litet frö fick hon sått i hjärnan på mej, för i flera år framåt så tyckte jag att långfredagen var så lååååååång om man inte hade något att göra. Jag planerade program till långfredagen redan långt i förväg. När jag sedan träffade K, och han traditionellt alltid är på påsken på turne' i Lappland, erbjöd det ju ingen lättnad i saken. Nu var jag dubbelt så ensam kändes det som.

Men nu senaste åren har det vänt. Ja det har faktiskt helt och hållet gjort en tvär omvändning.
Jag längtar till långfredagen som är så lååååång, och vill inte ha något som helst program till denna dag. Att ha en hel lång dag för sej själv, att kunna med gott samvete drisha omkring i mysbyxor hela dagen och skita blankt i att vara social eller göra nyttiga saker, det är hälsosamt för själen!

Idag vaknade jag och R halv sju tiden. Soluppgången var underbar och jag satt och drack mitt morgonkaffe i lugn och ro och var helt härligt tom i huvudet.
Sprang en morgonlänk längs stranden och det kändes som om jag var helt ensam i hela världen. Satt en stund på ett berg och lyssnade när isen på havet sprack när morgonsolen lyste på den . Tog en massa foton av is, vass och vackra kala träd. Och av mitt älskade hav förstås. Väl hemma satt jag på terassen med en kopp kaffe och Carlo nosade omkring i trädgården. Efter det har jag egentligen inte gjort något annat än legat i sängen och läst! Jätteskönt!
Byka hinner man en annan dag, påskmiddag äter vi hos mina föräldrar imorgon, ungarna underhåller sej själva ute med kompisen som kommit från London för att fira påsk i Finland. Jag älskar att långfredagen känns så jättelång när man är ensam och att jag inget har att göra!


Ps.
Eftersom det fortfarande är K som ser till att bilderna överförs från kameran till hans dator och sen till min dator, får ni nöja er med en äldre bild. Soppterrinen har jag fyndat på loppis för fjuttiga fem euro, och den är perfekt att ha säsongblommor i.

Lotta morrar åt mej alla dagar

Varje dag påminner Lotta mej helt i förbifarten om att jag inte har satt upp nya bilder....


Denhär underbara buketten fick jag förra söndagen av Julia.
Bilden dedikerar jag till dej Lotta! :o))

Små stunder av lycka

Min dag är som ett pussel. Ett pussel där ljusa bitar blandas med mörka bitar, och på något sätt är balansen mellan dessa oftast sådan, att när dagen är slut så är det ett ganska brokigt pussel jag lagt. Idag har jag varit ganska trött efter två veckors morgonturer med väckning före fem varje morgon, med K på turne' och saknaden det för med sej hos oss alla, så jag var ganska så säker på att dagens pussel skulle vara mörkt, dystert mörkt.

Men så hälsade jag på hos min ljuvliga kompis Miku i hennes lilla butik på vägen hem från jobbet, och efter många koppar jättegott chokladkaffe och två timmars snarvel om dittan och dattan och livet i allmänhet.., så lystes dagen plötsligt upp och många ljusa bitar lades till mitt pussel. En kompis med solig livsinställning smittar av sej....jag hoppas att alla har en egen Mikkelson i sitt liv...jag är så glad och tacksam för min!
Sen kom jag hem och R höll precis på att avsluta sin gitarrlektion. Jag packade upp matkassen i köket och tjuvlyssnade när han och läraren spelade gitarr i vardagsrummet, och det lät bra....det lät faktiskt jättebra! När läraren skulle gå, berömde han R och sade att killen gör jättestora framsteg och att han på riktigt är en talang (manna för en mammas öron, och det vet nog läraren med :o)) . R stod brevid och sken som Nådendals sol. Många ljusa bitar föll på plats i denna mammas dagspussel igen.
För en stund sen tog jag och lillebror en promenad till närbutiken. Medan vi vandrade hem längsmed strandvägen berättade O ivrigt om spelet dom hade spelat i dag på rasten i skolan, och mitt i berättandet smög sej en liten varm hand i mammas lite större och ganska mycket kallare hand, och medan vi gick fram där hand i hand och han ivrigt pratade på, så insåg jag att det nog inte är så ofta mer som nioåringen och jag går hand i hand mera, och då fylldes plötsligt hela pusslet med enbart ljusa bitar.
Oj vilken bra dag det har varit!

Karlfolk 4-mammor 1 (kattfan är på deras sida!)

Detta är mitt mörka hörn i vårt hem. Med en musiker till man, och två begynnande talanger till barn, börjar vårt hem sakta med säkert invaderas av diverse instrument och prylar som behövs för att även grannarna säkerligen ska njuta av den underbara ton som allt detta släpper ur sej.
Okej det måste jag säga till Ks försvar, att elpianot vanligtvis inte står framför vanliga pianot. Det var bara när han övade inför kommande skivan som vårt vardagsrum såg ut som en inspelningsstudio, men ARGH vilken syn detta instrumentberg bjuder på!?
När pianot flyttade till oss (våra kompisars piano som är fosterhemsplaserat hos oss på obestämd tid), hade vi en mental maktkamp på gång med K. För honom är pianot ett instrument som helst ska stå på paradplatsen i hemmet och endast och enbart användas för musikaliska bruk och definitivt inte användas som underlag för prydnadsföremål. Och vad ser jag då ett vackert glansigt svart piano flyttar in hos oss? Jo ett ypperligt ställe att ställa vackra fotoramar, pepparkakshus, blommor, ljusstakar och diverse andra vackra prylar på. Just det.
Först pratade vi om saken (och båda höll envist fast vid sin egna åsikt), sen började handlingskriget. Varje dag placerade jag helt obemärkt några ljusstakar och några fotoramar på pianot, och varje morgon när jag kom ner var ljusstakarna och fotoramarna på soffbordet istället. Såhär höll vi på.....objekten ändrade efter säsong, vi flyttade på ljusstakar, fotoramar, orchideŕ, pepparkakshus, blomkrukor, men resultatet var alltid detsamma...pianot var tomt på morgonen.
Efter ett år fattade K att det inte var någon ide' att fortsätta, jag skulle ha mina ljus på pianot och punkt slut, så han slutade flytta på dem.
Jag vann!!....trodde jag.......
för sen kom kattskrället och gjorde det ingen annan gjort...mao slut på eländet med en gång. Första bilden in bloggen är av katten på pianot, med några snygga ljusglas och en blomma.....
Det är roligt att jag har bilden kvar som minne, för nu finns varken blomman eller ljusglasen kvar mera efter en kattfestlig natt med mycket spring och kattefnatt....

Och jag försöker hålla fingrarna i styr och inte täcka karlarnas instrument med prydnadsföremål....(men några små, små ljusstakar har jag lyckats klämma in, samt en ny blomma....och högtalaren till vänster har jag försökt kamouflera med en vit filt...så än är kampen inte helt över....)

Jag blir skinnad varje dag...

Barnen har lärt mej spela poker. Nu skinnar dom mej varje dag.Tackolov spelar vi inte om riktiga pengar, vilket jag faktiskt i min dumma iver föreslog i början av min knoppande pokerkarriär (okej vi skulle ha spelat med 5 cents slantar, men det är också pengar) . I baktankarna hade jag att kunna köpslå med deras skulder mot gjorda tjänster i hemmet....istället hade det nog istället slutat med att jag varje lönedag kallt hade fått dela ut mina surt förvärvade pengar till glada småglin. Dom slår mej varje gång!
Men med en mammas list får jag dem lurade till hemarbeten ändå....vi spelar inte poker före golvet syns (mao kläder och böcker och allmänt skräp är släpat till egna rummen) och disken är undanplockad. DÅ får man som belöning slå sin stackars mamma i poker. Och jag sitter gärna i ett någotlunda städigt hem och förlorar i poker, så alla är nöjda och glada till slut!

Vandrande katastrof

Min tolvåring är en vandrande katastrof! Det hela är redan så löjligt att jag har börjat tycka synd om honom istället för att bli arg på honom när det skiter sej. Och jo tack, det skiter sej ofta hos oss nuförtiden.
Går någonting sönder i detta hus numera, så har R varit i närheten.
Faller någonting omkull i detta hus, så är det igen R som varit i farten.
Om någonting exploderar av sej själv i detta hus, så har garanterat R haft sina fingrar med i spelet.

..suck....

Denna helg har jag dedikerat till att språkgranska ett slutarbete. Jag sitter alltså vid mitt arbetsbord (= köksbordet) och läser, när R tyst smyger in i köket (fast egentligen hade nog en elefant smygit tystare in än min jättekalv till nästan tonåring), tar sej en mikrohamburgare och försöker försiktigt spruta lite ketchup på biffen. Han är en helt otrolig naturbegåvning på detdär, för han och bara han kan spruta ketchup på en hamburgarbiff så att hela bordet blir prickigt, jag och papprena jag jobbar med blir prickiga (sorry Julia....det var bara några små prickar...), mattan blir prickig, och tillochmed väggen blir prickig av ketchup!?! Hur i helskotta lyckas han!??!!
Jag förstår att livet är svårt när man plötsligt vuxit flera tiotals cm på ett år, när kroppen ändrats och man inte riktigt vet var man börjar och var man tar slut, när rösten inte lyder en och när allt bara helt plötsligt känns jättesvårt, men snälla gode gud, ge mitt barn lite tålamod!!! Kanske det skulle sluta hända så mycket runt min lilla R om han bara fick en gnutta tålamod.....eller ens lite förnuft att försöka fånga....

Till min svägerska Gina!

Julia var just här med sitt slutarbete (som jag lovat språkgranska), och hon berättade att du både läser och kommenterar bloggen regelbundet! :o)) Jätteroligt!
Kom nu i fortsättningen ihåg att trycka på den oranga knappen som det står "Publicera mitt inlägg" på när du är klar, så får vi andra också läsa dina hälsningar! ;o)
Kram P
Ps Julia, jag har redan börjat.....det verkar jättebra!

En nästan omöjlig bild

Denna bild är helt sjukt overklig. Ett snyggt långt passage på Il Duomos tak i Milano, jättevackert, men prosentuellt en nästan omöjlig bild. Varför det? Jo för att det kryllade av folk på Duomos tak dendär dagen. Vilka bilder man än tog, hur man än vinklade det, så fastnade det alltid minst en japansk turist med på bilden, i värsta fall tio. Vi hade just gått igenom passagen, mött massor med mänskor, när jag i slutet vände mej om och insåg att jag hade världens chans till en snygg bild. Jag var snabb som attan, och lyckades NÄSTAN få en perfekt bild.....om ni klickar på bilden så den blir större så ser ni en svart prick bakom en pelare ungefär halvvägs på vänstra sidan.....det är armbågen av en man som just var på väg ut i gången igen. Med tanke på att det var ett tiotal turister i gången, som alla samtidigt gick åt sidan för att se över staketet, så är bilden nog en chans på ganska många. Snygg bild trots armbågen :o))

Ville har flyttat in hos oss

Igår fick K spunk. I ett plötsligt ivrighetsanfall fick han för sej att han ska börja göra hemvin. Just det. Så det inskaffades bytta och ingredienser och efter diverse hopkok och vad det nu allt var, så står det nu ett stycke Ville Vintunna i bastun och blubbar. Katten kan inte fatta vad det är, så honom ser vi inte speciellt mycket av just nu, för han sitter i bastun och vaktar Ville.
K beslöt förövrigt igår att han tänker bli vinproducent. Han ska skaffa flera tunnor, för naturligtvis ska han ju göra även vitt vin och cider också (i Ville gör han rödvin).
Och inte bara det, nu ska vi flytta till landet också, för K tänker bli finlands första vindruvsodlare, så på åkrarna i Pernå odlas härefter druvor, och i gamla ladugården trampas det druvor och tillverkas vin. Just det. Så nu vet ni det.

Pastalördag

Igår var första lördagen under detta år som vi var hemma (i mars!?!...måste börja boka in lediga helger i almanackan, det är ju knäppt att aldrig ha hemmahelger).
Vi grävde fram pastamaskinen ur skåpet och pojkarna lagade färskpasta till middag. Jättegott och väldigt mysigt....eller musigt som R sade när han var liten.
Jag gillar musiga hemmalördagar!

Jag blir gråhårig!!!!!!!!

Lillebror och hans mattauppgifter....eller närmast frånvaron av hans mattauppgifter, gör mej gråhårig!!
Ungen orsakar ca en gång i månaden total kalabalik här hemma , då det kommer meil från hans mattalärare (som förövrigt även är rektor i skolan...) att han är femtielva sidor efter alla andra i läxhäftet. Så även idag...sådär mysigt på fredagseftermiddagen.....Trevlig helg bara.....

Vi har ett läxsystem här hemma som helt bottnar sej på att barnen själv ansvarar för sina skoluppgifter, vi hjälper vid behov, men vi litar på att ifall ingen bett om hjälp¸så har alla klarat sina läxor och allt är klappat och klart. (Dealen är att läxorna ska vara gjorda innan man börjar med annat när man kommit hem från skolan)

Dethär rider lilla slugisen helt galant på......

Scen 1, mamma kommer hem: Har ni gjort läxorna?
barnen: Jepjep....allt är gjort!
mamma. Ok. Gick allt bra?
barnen:Jepjep! Får vi nu gå med F och öva jenkkifudis?
mamma(glad och nöjd):Gå bara....duktiga pojkar!
Och så börjar den glada mamman laga middag.

Scen 2, mamma kommer hem: H*LVETESH*LVETESH*LVETE!!!! Nu har det igen kommit meil om lillebrors ogjorda mattauppgifter.....O...VAR ÄR DU????!???
storebror från övre våningen: Han är hos grannen....han hade inga läxor...
skitförbannad morsa dundrar över till grannen som en skadeskjuten krigselefant:DU, HEM, NU!!!!!!
lillebror lommar hem, drar snyftande fram sina mattaböcker och helgens aktivitets-shema är fyllt...hos oss räknas det matematiksuppgifter till sent på natten.
Och så bränner den förbannade mamman middagen och alla i familjen är glada och nöjda. (Ja förutom katten...dethär är en såndär dag då han tackar alla högre makter att hans mat kommer direkt från Whiskasburken, och inte från mammas panna, för idag är det bara han som äter god mat i denna familj)

Allt klart? Näp....inte alls....
Dethär är min unge som kommer hem med enbart 10 eller 10- i sina matematikprov....GO FIGURE?!?
Ända sen vi började med denhär inte-göra-sina-läxor-som-allt-annat-normalt-folk-i-hela-
världen-rumban, har han haft ett bitande argument som jag snart inte vet hur jag ska tangera.
"Mamma, läxor är ju för att man ska öva sej på sånt man inte riktigt ännu vet hur det ska göras.....varför ska jag ännu öva på dethär när jag redan kan det??" (och så står han där...med ett matteprov med resultatet 10- i ena handen, och ett brev av rektorn om ogjorda mattauppgifter i den andra).

Just det....eller som domdär krulliga, svettluktande förpubertetsmonstren som bor hos oss säger...Jepjep!!

Och förlåt mej mina fläckar....

Hos oss funkar det inte med borddukar....det bara går inte....
Alla som varit hemma hos oss vet att jag älskar vitt. Helst skulle jag bo i ett helvitt hus inrett helt och hållet i vitt. Men med supergrisen R och hans lite mindre grisiga lillebror O, känner jag mej som Don Quijote i hans kamp mot väderkvarnarna när jag tar upp striden mot fläckarna i detta hus. Att ha en bordduk här går, ifall man är officiellt blind eller har selektiv syn och positiv livsinställning.....annars får man skituspärr (ett ord myntat av min vän Heidi som visst är sibbodialekt för att vara så förbannad att man får evig förstoppning.....) av alla fläckar och stänk och annan geggamoija som dyker upp ca tre minuter efter att man strykit duken och fått den på bordet. Ingen är naturligtvis någonsin skyldig till fläckarna...inte ens sonen som med spagettimorrhår på kinderna med klarblå blick förklarar att HAN då verkligen inte sottat spagettisås på duken....varefter han lyfter sin tallrik och för den till disken (efter diverse hotelser av sin bitska mor) och kvarlämnar en rund ren, vit, cirkel på duken, precis där tallriken stått....allt annat är dränkt i tomatsås-stänk. Det bara liksom hände av sej själv...han har ingen kontroll över saken.

Suck......så hos oss råder en evig kamp mellan mor och söner=vita dukar och fläckar.En evig kamp som antagligen aldrig tar slut.
Vad mina barn inte vet, är att det finns en mörk hemlighet i vår familj....
Fläcktendensen går tyvärr i arv och ingen, jag menar ingen, hos oss går fri från den, inte ens deras superfläckfria hyperskrikigt sottallergiska mamma......

Min mörka hemlighet är...
att jag tvättar mina tänder som en treåring....eller jag är relativt övertygad om att varje treåring jag någonsin träffat tvättar sina tänder snyggare än jag :o))
Jag låser in mej på toaletten och låter skummet flöda.....hur jag än försöker och kämpar och koncentrerar mej, spiller jag ALLTID tandkrämskum på mej..
Det är alltså inte en och två gånger som jag fått byta kläder på morgonen bara för att jag IGEN lyckats få tandkrämsränder på blusen.....
För att inte tala om alla gånger jag fått gå med scarffen kring halsen hela dagen på jobbet för att jag först i omklädningsrummet märkt att jag hade en halv tub med Colgate rinnande längs kragen?! Jag har redan hamnat in i en ond cirkel med detta....det känns nästan som att tänderna inte är rena innan blusen har en vit rand på sej...
Och igen är det som om det händer av sej själv, att jag inte har någon kontroll över saken....som om fläckarna beslutat att slå bo hos oss och förgylla vår vardag med lite extra fläckspänning..


Så egentligen har jag nog ingen rätt att härja till barnen angående fläckar på duken.....det är alltså samma som tandkräm på blusen....det bara händer! Och kanske, bara KANSKE, om man inte uppmärksammar fläckarna, så kanske dom tröttnar på oss och flyttar till en annan familj och ett annat hem istället?

Och då kan jag ha mitt vita hem och mina svarta blusar i fred utan att få skituspärr varje dag!

Idag blev jag glad

Här har jag suttit och trott att jag (och Ammi..) är dom enda mänskorna i hela världen som bryr sej om att besöka min blog. Idag hörde jag att det finns andra än vi två som tittar in här lite nu och då....eller alla dagar ;o)
VÄLKOMMEN! (....och dendär räknaren har jag inte hittat ännu heller..)

kram P