Slut

Jag slutar blogga.
Jag har sån angst över min dator att jag knappt klarar av att kolla min meil dagligen, då finns det inte möjlighet till bloggandet heller.
Jag hatar min maskin och vet inte om jag kommer över detta.
Glädjen och förtroendet i detta har försvunnit och jag vet inte om det går att reparera.

Jag lägger alltså ned bloggen, eller tar en lång paus....

tiden får utvisa....

Tack alla ljuvliga jag träffat via detta ställe, ha det så bra.

Kram och adjö, P

Idag såg jag henne

Idag åkte vi iväg med laget till Seinäjoki för en stor jenkkifudisturnering.

Superkul!! Väckning klockan 2 (exotiskt enligt juniorerna), buss-start klockan 4.30, fem timmar lång bussresa, sju timmar späckfyllt av amerikansk fotboll och sen samma ruljans tillbaka....

Mitt i all denna härdell av supermachoga jenkkifudisynglingar fastnar mitt öga plötsligt på en ung dam i yttersta omklädningsrummet. Med en säker hand borstar hon sitt långa ljusa hår, ögonen snyggt målade med maskara. Hon är ca 13 år gammal och jättesöt.

Tio minuter senare ser jag henne ute på planen, iförd total jenkkifudismundering och i motståndarnas lag. Det går ett sus igenom pojkarna i mitt lag, för HON, hon är en killer!! Jag undrar försiktigt vad det handlar om, och minutrarna senare förstår jag vad dom menar.
Värre elände till tacklare har jag då sällan sett. Fröken är liten och späd och tacklar modigt och framfusigt lågtifrån även stora spelare....och hon får dem på fall. Alltid.
När hon dragit diverse skydd och hjälm på sej, finns inget kvar av kvinnligheten jag mötte i omklädningsrummet. Det finns bara kall taktik och het iver. Hon brinner helt tydligt för vad hon gör.

Och när hon är klar, och dom har vunnit över oss, så drar hon hjälmen av sej och slänger med det långa blonda håret.
Och jag blir så varm om hjärtat.
Dendär lilla blondinen, hon är den jag hade önskat att jag vågat vara för trettio år sen. Tackolov finns det flickor som hon som vågar idag!

Hon hör till vårt motståndarlag, men henne, henne kommer jag att heija på till det bittra slutet!!

Choklad med senap på..

K har precis kommit hem från en längre resa till Kina. Han kommer hem från jobbet och får på syn på en bit chokladkaka med senap på som ligger mitt på matbordet........
Det första som flyger genom hans huvud är ifall jag är gravid!?

Nej vännen....det är bara lillebror som experimenterar med olika smak-kombinationer...
husets blivande stjärnkock....
fast choklad med senap lär aldrig ska bli en hit..... ;))
Inte ens hos gravida kvinnor. Det är jag helt säker på!

Sienis

Imorgon åker jag iväg på sienis. Sienis=sieniretki=svamputfärd.

Vi är 10-15 väninnor som två gånger i året (vår och höst) åker ut till Mikus sommarstuga på en holme i Pellinge, och firar ett långt veckoslut med mycket god mat, mycket god dricka, massor med skratt och skvaller, och himmelens massa tjejsnack.

Vi börjar utfärden med att åka ut till gamla stan i Borgå där vi shoppar, äter och shoppar...en eftermiddag av mammalyx mao. På eftermiddagen mat och vin-shoppar vi och sen drar det ut till skären. Där eldar vi brasa, lagar mat tillsammans, äter och dricker och pratar, pratar och pratar. På natten bastar vi, sen pratar vi ännu mera....dom sista brukar trilla i säng ca fem på morgonen :)
Nästa morgon är den roligaste...för då vet man aldrig vad som kommer att hända. Det är dom första som vaknar som står för frukost och program.
För några år sen var det jag och Pammi som vaknade först....vi låg i Mikus säng och pratade, tills dom andra blev sura över att inte kunna sova och kastade ut oss. OK sa Pammi, Mikus fyndiga lillasyster, och sa att vi skulle dra på oss regnrockarna och gå ut. På terassen fyllde vi regnrockarnas alla fickor med kalla äppelsiderflaskor, och sen drog vi ut i skogen. Rakt ut till Mikus sons jättefina träkoja....en tvättäkta koja av bräder byggt högt uppe i ett träd!! Där satt vi sen i morgonkvisten och hörde regnet smattra mot taket och mös med våra sider..iklädda flanellpyjamasar, gula regnrockar och med filtar om benen. Till saken hör, att för att komma till utetoan så måste man gå på en stig som går förbi trädkojan, så varje gång nån av flickorna vaknade och gick på morgontoa, så ropade vi till dem från trädkojans höjder, och en efter en hamnade alla tillslut däruppe i trädkojan med en sider i handen och en filt om benen. De två sista, de som blivit kvar inne i stugan för att fixa frukost åt oss tyckte det var lite konstigt att alla som gick ut o kissa förblev borta....Pellinges svarta hål kanske!?? ;)) Det var nog den mysigaste morgonstund jag nånsing upplevt!! Jag har ett foto av mej och Miku och Pammi från dendär kojutfärden upplimmad på skåpdörren på jobbet....en powerbild för dagar som känns kämpiga.....att se på den får mej alltid att må bra :)

Varje sienis har även ett tema. Det har varit Dansa med stjärnorna-tema, Hemmaspa-tema, sommarolympiad, Eurovisionsongcontest (året som Lordi vann...nån av oss sprang naken runt hela ön som följd av en vadslagning....), årets tema är Fear Factor......hjälp!?

Och såhär är det alltid.......glada skratt och tokiga upptåg, en helg fylld av skratt och tårar och massor av varma känslor och ärliga åsikter.....det är detta som laddar våra batterier.....och i morgon ska jag iväg på vårens sienis....because I'm worth it!

Vaddå sover??

Hade precis slumrat till i natt, där runt midnatt, när jag plötsligt hörde ljud nerifrån. Tydligt skrammel.....
K är i Kina fortfarande, jag är ensam hemma med barnen...och SÅDÄR låter definivt inte katten i natten.

Mitt blod frös till is, men efter att andningen lugnat sej, smög jag försiktigt ner. Där stod han, trettonåringen och grävde i skivhyllan.........
Det blev genast klart för mej att han gick i sömnen. Det tog mej en halv evightet att få honom upp och isäng igen. Nu sov jag hundsömn. Vaknade så fort det knastrade till nånstans. En timme senare var jag klarvaken. Nu stökade barnet omkring i badrummet....gick dit och såg att han höll på att plocka ner kläder åt sej från bykstnöret.....
Fick honom igen med milt våld lett tillbaka till sängen.
Nu sov jag inte en blund mera på resten av natten, för nu är en av mina värsta fasor att jag ska vakna med ett barn försvunnet....för att han vandrat iväg i sömnen mitt i natten.
Jag har varit som en vandrande våldnad hela dagen på jobbet...i natt måste jag sova.
Så nu har jag staplat upp trädgårdsmöbler bakom terassdörren och en stor kappsäck fylld med målburkar framför ytterdörren....och lever på hoppet på att jag vaknar av skramlet om ungen försöker komma ut i natt. För i natt MÅSTE jag sova......

Idag mindes jag varför jag älskar mitt jobb

Det har varit en lång vecka på jobbet....både för barn och vuxna.

När vi idag på eftermiddagen hade en lugn stund, satte jag mej i soffan och en av pojkarna kröp upp tätt intill mej.
Lutande mot mej, med min arm om honom, satt han sen där och laddade sina batterier. Vi satt en lång stund tysta, helt nära och helt tysta, och tittade på vad de andra gjorde.
Plötsligt började han helt tyst räkna..."ett, två, tre, fyra....." osv. Jag satt och lyssnade. Ibland stannade räknande upp en liten stund när han behövde en tankepaus, men inte en gång bad han om hjälp, nej, för han skulle kunna själv. "...sextioåtta, sextionio, sextio.............sjuttio!!" Jag satt där med ungen under armen, kände hans värme och snusade på hans hår som doftade sol och liten pojke, och lyssnade när han tyst räknade vidare...

Plötsligt hade han kommit till 200 och då vänder sej ett strålande litet pojkansikte mot mej och all glädje i hela världen strålar emot mej "Jag räknade till tvåhundra!! Jag har aldrig räknat till tvåhundra förut!!!" Jag hade varit med om när någon för första gången i sitt liv räknar till 200!

Då, precis i denna stund knep det till i mitt hjärta, och jag mindes varför jag valt det jobb jag valt.......

När sover ensamma mammor?

Det går alltid såhär...jag borde med femton års erfarenhet av detta liv under västen, redan veta hur det går.

För så gick det igen...

Första dagarna efter att han åkt är fruktansvärt långa och ensamma...
och speciellt kämpigt känns det att ensam styra vardagen med ...ALLT...
För som vi redan vet, så går alltid något sönder och orsakar bekymmer och gråa hår så fort taxins bakljus försvinner ur synfält.

Jag grubblar och vakar och grubblar...

Sen plötsligt står allt helt klart. Jag vet hur jag ska pussla ihop allt och allt flyter. För nu vet jag att det är helt på mej och min planering det bär och brister på. Så jag lyckas faktiskt jonglera en vardag med både barn, jobb , matlagning, djur, hus, hobbyn och alla dom extra uppgifter som juniorchefs posten i jenkkifudislaget för med sej. Och det går. För plötsligt går det bara...
Jag vet att jag inte ska gnälla, så här lever många ensamma mammor med sina barn...och OJ vad jag beundrar dem och deras styrka.....

... för jag vet också att när han kommer hem igen...då trillar jag i säng och sover några kvällar för att jag är så slutkörd. Men när sover ensamma mammor?

Kram till er alla, både ensamma och inte-ensamma mammor!

ensam som få

Över valborg var K på turne' med bandet. Idag kom han hem en sväng och for just iväg på en några veckors arbetsresa till Kina. När han kommer hem därifrån åker han iväg med bandet till Spanien.....

Ungarna lever glada vårtider och är ute hela tiden. Jag vet att dom finns för det försvinner mat ur kylen regelbundet...
Carlo älskar sin nyfunna frihet och drar runt med sin hundkompis Funny....två vita djur som far kring gårdarna här och inspekterar vad alla grillar....

Jag, jag sitter ensam hemma och...ja...

...jag är ganska ensam just nu.