Fick bilder från Kuopioturneringen igår. Satt och bläddrade igenom dem, dom var jättefina.
Hittade en bild som jag blev helt begaistrad av. R har bollen och är på väg att anfalla. Linjen skyddar honom och han har blicken mot mållinjen.
Jag tittar på bilden och den fängslar mej. Helt plötsligt inser jag att jag ser på en bild av min R, min bebis, som stor karl. Bilden handlar inte bara om ett spel, utan om livet. Han är stor och stark och klarar sej själv. Utan mamma. Nu kan han själv och jag måste förstå det. Han är stor nu.
Som mamma finns jag alltid här, men R vill kunna själv nu, det måste jag kunna unna honom....även om det inte är lätt. han är ju ändå min bebis....alltid...
Fast dendär blicken på bilden lugnar mej. Han är stark. Han kommer att klara sej.
(klicka på bilden för att få den större....titta på hans blick och ni ser ni vad jag menar...)
3 kommentarer:
Åh... gud, jag börjar nästan gråta. Kan inte tänka mig just nu att min lilla 5 åring ska bli så stor. Eller tjejerna heller för den delen (2 + 0 år)...
Tusen tack för din jättegulliga kommentar på min sida. Jag gillar också att blanda upp det vita med lite annat, annars blir det lite för mycket känner jag :)
Hälsningar Jenny
Vad bra att du sa det, att vi ska spärra passet omedelbart. Jag hade själv inte en tan ke på det så jag ska göra det NU. Tack.
Kram Anette
What a great picture Pia!!! The look of determination on his face is just great!!!
Skicka en kommentar