Vandrande katastrof

Min tolvåring är en vandrande katastrof! Det hela är redan så löjligt att jag har börjat tycka synd om honom istället för att bli arg på honom när det skiter sej. Och jo tack, det skiter sej ofta hos oss nuförtiden.
Går någonting sönder i detta hus numera, så har R varit i närheten.
Faller någonting omkull i detta hus, så är det igen R som varit i farten.
Om någonting exploderar av sej själv i detta hus, så har garanterat R haft sina fingrar med i spelet.

..suck....

Denna helg har jag dedikerat till att språkgranska ett slutarbete. Jag sitter alltså vid mitt arbetsbord (= köksbordet) och läser, när R tyst smyger in i köket (fast egentligen hade nog en elefant smygit tystare in än min jättekalv till nästan tonåring), tar sej en mikrohamburgare och försöker försiktigt spruta lite ketchup på biffen. Han är en helt otrolig naturbegåvning på detdär, för han och bara han kan spruta ketchup på en hamburgarbiff så att hela bordet blir prickigt, jag och papprena jag jobbar med blir prickiga (sorry Julia....det var bara några små prickar...), mattan blir prickig, och tillochmed väggen blir prickig av ketchup!?! Hur i helskotta lyckas han!??!!
Jag förstår att livet är svårt när man plötsligt vuxit flera tiotals cm på ett år, när kroppen ändrats och man inte riktigt vet var man börjar och var man tar slut, när rösten inte lyder en och när allt bara helt plötsligt känns jättesvårt, men snälla gode gud, ge mitt barn lite tålamod!!! Kanske det skulle sluta hända så mycket runt min lilla R om han bara fick en gnutta tålamod.....eller ens lite förnuft att försöka fånga....