Hos oss funkar det inte med borddukar....det bara går inte....
Alla som varit hemma hos oss vet att jag älskar vitt. Helst skulle jag bo i ett helvitt hus inrett helt och hållet i vitt. Men med supergrisen R och hans lite mindre grisiga lillebror O, känner jag mej som Don Quijote i hans kamp mot väderkvarnarna när jag tar upp striden mot fläckarna i detta hus. Att ha en bordduk här går, ifall man är officiellt blind eller har selektiv syn och positiv livsinställning.....annars får man skituspärr (ett ord myntat av min vän Heidi som visst är sibbodialekt för att vara så förbannad att man får evig förstoppning.....) av alla fläckar och stänk och annan geggamoija som dyker upp ca tre minuter efter att man strykit duken och fått den på bordet. Ingen är naturligtvis någonsin skyldig till fläckarna...inte ens sonen som med spagettimorrhår på kinderna med klarblå blick förklarar att HAN då verkligen inte sottat spagettisås på duken....varefter han lyfter sin tallrik och för den till disken (efter diverse hotelser av sin bitska mor) och kvarlämnar en rund ren, vit, cirkel på duken, precis där tallriken stått....allt annat är dränkt i tomatsås-stänk. Det bara liksom hände av sej själv...han har ingen kontroll över saken.
Suck......så hos oss råder en evig kamp mellan mor och söner=vita dukar och fläckar.En evig kamp som antagligen aldrig tar slut.
Vad mina barn inte vet, är att det finns en mörk hemlighet i vår familj....
Fläcktendensen går tyvärr i arv och ingen, jag menar ingen, hos oss går fri från den, inte ens deras superfläckfria hyperskrikigt sottallergiska mamma......
Min mörka hemlighet är...
att jag tvättar mina tänder som en treåring....eller jag är relativt övertygad om att varje treåring jag någonsin träffat tvättar sina tänder snyggare än jag :o))
Jag låser in mej på toaletten och låter skummet flöda.....hur jag än försöker och kämpar och koncentrerar mej, spiller jag ALLTID tandkrämskum på mej..
Det är alltså inte en och två gånger som jag fått byta kläder på morgonen bara för att jag IGEN lyckats få tandkrämsränder på blusen.....
För att inte tala om alla gånger jag fått gå med scarffen kring halsen hela dagen på jobbet för att jag först i omklädningsrummet märkt att jag hade en halv tub med Colgate rinnande längs kragen?! Jag har redan hamnat in i en ond cirkel med detta....det känns nästan som att tänderna inte är rena innan blusen har en vit rand på sej...
Och igen är det som om det händer av sej själv, att jag inte har någon kontroll över saken....som om fläckarna beslutat att slå bo hos oss och förgylla vår vardag med lite extra fläckspänning..
Så egentligen har jag nog ingen rätt att härja till barnen angående fläckar på duken.....det är alltså samma som tandkräm på blusen....det bara händer! Och kanske, bara KANSKE, om man inte uppmärksammar fläckarna, så kanske dom tröttnar på oss och flyttar till en annan familj och ett annat hem istället?
Och då kan jag ha mitt vita hem och mina svarta blusar i fred utan att få skituspärr varje dag!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Vi har också alltid fläckar på bordduken. Och vi har haft det redan före lilla busungen Lillis. Normalt har vi inte borduk, eftersom vi har ett vackert bord i sten och trä.
Men jag har ett bordduksproblem i bakhuvudet, för att vår Mummu sa en gång efter ett föddiskalas (utan bordduk) att vad månne folk har tänkt och tyckt för att vi inte hade bordduk på bordet och det var faktiskt födelsedagskalas. Nu har vi alltid bordduk då det är kalas, jag har dåligt samvete om jag inte har det. Idén med det hela var inte vad folk tycker utan det att i allmänhet äldre mänskor har olika tankar om att vad är viktigt då man har gäster osv. Jag tycker det viktigaste är att man är tillsammans med släkt och vänner fast huset inte är tipptopp. Istället för att sitta ensam och uggla i ett tipptopp hem. Detta har vi lite olika åsikter om med gubben min... men han börjar lära sig, att kaosgenen bor i vår släkt!!!
Skicka en kommentar