Min pappa är Dr Doolittle

I min familj har djur alltid varit familjemedlemmar. När jag föddes hade vi en engelsk bulldog, Buschi, sen en katt, Misa, hon blev fantastiska 16 år gammal. När jag flyttade hemifrån flyttade Mimmi-katten hem hos mej, och för två år sen flyttade Carlo till oss. Jag älskar djur.
På landet finns min favorithund Piki, och hos grannarna här i stan bor mina och Carlos kompisar, Funny och Emma,som båda är pigga och glada terrierfröknar Jag har även haft en tam ekorre som vi kallade Kurre, som varje kväll kom till trappan för att få sej en nöt eller två. Kurre var ljuvlig, men när grannskapets barn märkte att det fanns en tam ekorre på vår gård och blev nyfiket närgångna, slutade han komma.

Men ingen, och jag menar INGEN, jag någonsin träffat har en sån naturbegåvning till djur som min pappa! Han är helt otrolig med sina djur.
För tillfället har han inte ett "eget" djur....men syrrans katt bor mesta del av sin tid hos mommo och mofi, och så kommer han minst en gång i veckan till oss för att leka med Carlo som älskar mofi och den uppmärksamhet han får av honom,

Men trots att han inte äger ett djur, har han massor med djur! Dom bor i ett egnahemshus med en jättestor gård,och att komma in där är som att stiga in i ett zoo för vilda djur ur finsk natur. Det kryllar av ekorrar, skogsduvor¸harar, sparvar, talgoxar, blåmesar m.m på backen, och dom är alla halvtama tackvare min pappa.
Fåglarna knackar på sovrumsfönstret när dom vill ha mat, duvorna landar på trappan så fort man uppenbarar sej på gården. Ekorren visar varje vår sina ungar för mofi, som om den skulle säga till dem att han är trygg, gå till honom så får ni nötter. Och varje kväll, året om, sitter min pappa troget framför tvn och skär jordnötter i fyra delar....för att både fåglar och ekorrar ska kunna äta dem utan att få något i halsen.....
Haren gräver en grop i sanden framför huset och ligger där helt öppet och svalkar sej en het sommardag, den vet att ingen skadar den där, så den ligger kvar trots att man smyger förbi för att gå till postlådan .

När jag var liten hade pappa tillochmed en tam älg på landet.
Den hette Håkan och kom varje kväll 8-tiden till vår gård för att få något gott att äta. Den var inte rädd för pappa, av nån anledning så ingav min pappa ett lugn som fick den unga älgkalven att känna sej trygg i närheten av honom, Vi andra fick snällt bevittna mötena mellan pappa och Håkan via fönstret.
Det året odlade pappa ärter så att han skulle ha något gott att erbjuda sin långbenta vän. Det året blev vi andra helt utan ärter för Håkan fick alla. Det bjöd vi gärna på.
När älgjaktstiderna kom på hösten, blev det ett helskottas liv på vår backe då pappa ville hålla Håkan långt borta från jaktlaget som gick fram i våra skogar. Kasettspelaren släpades ut på gården och den skrek för fullt medan vi fyllde gamla konservburkar med stenar och gick omkring och skramlade och hoilade för fullt för att skrämma iväg Håkan. Grannarna trodde att vi alla hade misst förståndet.

Håkan kom inte tillbaka. Vi hoppas att han hittade en älghona och flyttade långt ut i urskogarna, på samma sätt som jag hoppas att ekorren som brukade tigga nötter på vår trappa idag lever ett lyckligt liv någonstans långt borta.