Man per telefon

K är på arbetsresa. Som vanligt. Fast denna gången är det inte vanligt utan annorlunda. Väldigt annorlunda.

Under alla år han jobbat med sitt nuvarande jobb, och det är många år, så har han alltid rest mycket. För det hör jobbet till.

Vi har vant oss. Förr reste han med bandet, nu reser han med jobbet. Han har alltid rest och vi lever med det. Vi klarar oss riktigt bra med den saken och inget konstigt med det.

Men nu har det varit jättekonstigt. Han har varit en och en halv vecka i Harare i Zimbabwe. Och vi kan inte nå varandra...

Ringer man honom, surrar det i telefonen och man blir frånkopplad. Ringer han till oss hör han oss, men vi hör ungefär ett halvt ord av vart femte ord han säger. Det är som att tala med nån på månen!?

Suck......nu vet jag varför jag klarar av att han är borta så mycket. För att vi pratar med varann alla dagar och många gånger per dag om det behövs. För att vi som föräldrar har kunnat ha ett familjemöte varje kväll, trots att jag suttit i Finland , och han suttit i Kina, Indien, Ryssland,Förenade Arabemiraterna,Sydafrika, Canada, Algeriet, Turkiet, Israel osv. Vi har alltid kunnat prata om familjens angelägenheter tillsammans.
Och nu går det inte. Och det är skit tråkigt.....Nej, det är inte skit tråkigt, det är ledsamt.


Jag är van att ha honom nära, trots att han är långt borta, nu är det som om han var på månen.......det är lite för långt borta.....

När han åkte var det sommar och ljust och varmt och vi satt i trädgården och grillade fläsk och drack rött vin. Nu är det mörkt och vått och snart är det kallt också och den enda elden man tänder är i lyktorna på framtrappan....
Ruskigt...


Men skitsamma.....Härligt att han kommer hem snart och då ska jag tända alla lyktor på runt hela stugan ...och kanske bjuda på lite rödvin ;) <3