Update

När jag slog igen locket på min förra läppäre och beslöt mej för att sluta blogga, satt jag på en plats i mitt liv där många saker kändes tyngande, där jag rusade fram i vardagen utan att egentligen hinna greppa något ordentligt, där jag kände att inget jag gjorde blev gjort ordentligt, och att gå med ständigt dåligt samvete är inte roligt, speciellt då det handlar om något du själv valt att göra. I mitt fall många saker. Bloggandet kändes som en plikt, och när jag gick med skuldkänslor för att jag inte skrev, samtidigt som jag hade en skitdator som krånglade ständigt, upplevde jag att jag inte längre hade något att ge, och kastade in handduken.

Nu känns det annorlunda. Jag har beslutat mej för att återvända hit och försiktigt blåsa liv i mammas lilla gömställe igen, UTAN att ställa några krav på mej själv angående hur ofta jag behöver uppdatera. Jag har beslutat att göra detta för mej själv, och om nån orkar och vill läsa vad jag skriver, då är det bara ett roligt pluss i protokollet som jag uppskattar högt.

Mitt liv är fortfarande lika fartfyllt, om än kanske mera. Men i och med att vi vant oss vid farten, att barnen blivit större och mer ansvarstagande, samtidigt som jag vuxit in i min "nya" roll som verksamhetschef i jenkkifudislaget, så tycker jag att saker och ting börjat flyta på av egen tyngd.

K reser igen. Precis som innan. Det gör inget. Han gör sitt bästa för att vi ska ha det bra och vi är vana vid en resande pappa. Nu är han andra veckan i Milano (han kom hem till helgen för att ta upp båten och se pojkarnas matcher i Kouvola). På natten mellan fredag och lördag kommer han hem för att vara med om turneringen vi själva ordnar. Han packar kappsäcken med till Velodromen, för direkt efter turneringen hoppar han på en taxi till flygfältet och försvinner till Kina för några veckor. Vi är lyckliga att han är här och ser spelen på lördagen!

Pojkarna växer och mår bra. R är numera längre än sin pappa, en stilig yngling som trivs med sitt nya liv som högstadie-elev och lever för att spela amerikansk fotboll och spela gitarr.

O är också stora karlen redan. Även han spelar fortfarande jefu med stor passion och kommer att bli en fantastisk spelare som stor. O är i den härliga åldern, 11, då man ibland fortfarande kan vara liten pojke och ligga skavarumpa med mamma på soffan och bara se på tv och kramas. <3

...och sist och minst men definitivt inte oviktigast....Carlo. Lever och mår bra.
Värsta fienden Seppo finns inte mer, han blev högaktningsfulla 15 år gammal. Jag tror att Carlo har lite småtråkigt ibland och saknar revirstriderna dem emellan...
Carlo går ute på nätterna, och har blivit byns största musfångare. De flesta grannar har fått vänja sej vid att stiga över döda möss på sina trappor när dom på morgonen far till jobbet, för vår Carlo, han delar frikostigt med sej av sin nattliga fångst :D