Läser bloggen och undrar vem den handlar om....

 Jag läser min blogg tillbaka i tiden och undrar vem den handlar om.

 Flyktiga blickar från en lycklig tid och och jag minns vagt att jo, det var oss jag skrev om. Sen hände en massa hemska saker och det är som om en annan människa skulle sitta här nu och hålla i spakarna. En människa som inte är vad jag var då, ändå är det jag. Hundra år och tusen erfarenheter senare....


Det har gått ett år och en och en halv vecka sen Rs olycka.  Jag har varken haft ork, tid eller energi till att tänka på något annat än att få mitt barn tillbaka till vad han var innan olyckan, så bloggen fick ligga. Idag, ett år och en och en halv vecka sen olyckan tittar jag in här igen och undrar om jag kan och vill fortsätta igen. Jag vill så hemskt mycket och gärna....
Jag bearbetar olyckan fortfarande hela tiden . Kanske inte medvetet, men jag känner av mej minst en gång varje vecka att olyckan påverkar vår vardag. Varje dag är jag tacksam över att jag upplever en vardag utan att det är en sjukhusdag.  R kan ha kommit över olyckan redan, jag har inte gjort det. Varje gång jag läser att en mopoflicka/pojke dött, tänker jag på R och hans olycka. Varje gång jag ser nån i en rullstol, tänker jag på R och hur han var efter olyckan. Jag är så glad över att ha mina barn hos mej, men samtidigt inser jag nog sakta men säkert att den som blev skadad för livet av Rs olycka inte var enbart R, utan även jag,  hans mamma. Pappa och lillebror är ganska tysta om saken, men inte var det lättare för dem heller tror jag...

Vi tar sakta men säkra steg mot en vanlig vardag. En vardag som förtillfället ser vanlig ut på ytan. Men under ytan bubblar det fortfarande.....iallafall hos endel av oss.......

På halvårsdagen till mitt nya liv

Imorgon är det halvårsdag. Halvårsdag till mitt nya liv.

Precis ett halvt år sen mitt gamla liv tog slut och jag började ett nytt liv, livet efter att mitt barn överlevt en allvarlig olycka.

För precis ett halvt år sen fick jag samtalet till jobbet att min son varit med om en trafikolycka och skadat sej mycket allvarligt.

För precis ett halvt år sen förstod jag att livet kan ta slut helt plötsligt, utan nån som helst varning.

Jag förstod även att mitt liv kan ta slut helt plötsligt, utan nån som helst varning, om mina närmastes liv tar slut. För utan mina barn, min familj, finns inte jag.

Aldrig någonsin har den vanliga vardagen kännts så fin och värdefull som detta halvår. Varenda dag som vi fått vara hemma och inte har haft sjukhusdagar, har kännats som en välsignelse. Och varenda morgon när jag vaknar och smyger till mina barns rum och ser dem ligga där och sova i sina sängar, känns som det mest underbara ögonblick i mitt liv. Varje morgon. Och det är ren lycka.

För nu vet jag. Varje stund kan vara den sista.

Jag tror att detta halvår kan döpas till Tiden av Tacksamhet. För det är vad jag tycker att det varit.

(Blomman på bilden fick vi dagen efter Rs olycka av hans klasskamrats familj, den blommar än idag, ett halvt år senare, R's egen blomma)

Jagt ÄLSKAR att bo här!

Vi bor i ett litet trähus vid havet. Ett parhus i Helsingfors. Till vårt husbolag hör 50+ likadana parhus.

Vi har i höstas blivit valda av Helsingin Sanomat till "Pääkaupunkiseudun paras taloyhtiö", och jag förstår det väl.

Vi är ett husbolag med en massa små trästugor som bildar en egen liten by på en ö i storstan.
Här har skett ett generationsskifte, och nuförtiden bor här massor med engagerade, miljötänkande unga människor och det är helt underbart!!

Vi har en matcirkel där vi gemensamt beställer mat och råvaror av närodlare. SUPER!!!!!
Vi har gemensamma gympastunder, Zumba och Yoga i klubbhuset regelbundet.
Och det bästa av allt......vi har regelbundna återvinningsdagar.

Då hämtar alla kläder, leksaker, koppar och kannor .....ALLT möjligt helt och andvändbart som man vill bli av med
till klubbhuset, och det är en vecka av "hämta hit och ta för dej!"

SUPERBRA!!!!

Jag har fått alla mina vårkläder därifrån...samtidigt som jag lyckats rensa i våra egna garderober och är urlyckig över att ha blivit av med onödigt hyllfylla.
Mina bästa fynd i vår var en Marimekkoklänning och en svart läder clutch från 70-talet som perfekt matchar varandra <3
Och vad händer med kläderna som blir över när övervinningsdagarna är slut? Jo dom kommer Fida och Männenas härbärge och hämtar...så ALLT går till välgörande ändamål........


Och det bästa av allt..........
MASSOR med saker från våra skåp och garderober har fått ett nytt liv,
utan att hamna på soptippen...

Tjuvtitt på dopet

Jag kommer med fler bilder senare.

Här är en tjuvtitt. Min favoritbild. Här har vi en bild på en vacker dam som är min mans gudbarn och Leos mamma, vårt barn som är Leos gudfar, själva Leo och sen mitt och Ks söta gudbarn som även är Leos gudmor. En bild fylld med familj och kärlek!

Jag blir helt varm om hjärtat av denhär bilden.
Och av domhär människorna.....

Första mötet

Välkommen lilla Leo Valfrid Mikael <3
Här är två bilder från första mötet med blivande gudfar R.

Jag ÄLSKAR långfredagen

En dag när man inte måste något.
Nej för långfredagen firas hos oss i pyjamas. Min favorit helg!

Och speciellt fin blir den i år för i natt kommer K hem. Inte för att stanna utan han åker tillbaka till Israel efter helgen, men han kommer hem och det är det som gäller.

Och det roligaste är att R fortfarande är utan kateter....han har varit utan den plastiga reservdelen i snart en och en halv vecka och det är fest det!

Jag är glad. Mycket glad.
Ja rentav lycklig. Det är jag....

Nattvak

Jag har vakat några nätter.

Först vakade jag för att jag var nervös inför Rs sjukhusvistelse. Sov inte en blund för att jag i huvudet spelade upp alla skräckscenarion jag bara kunde hitta på.
Onödigt..jag vet...men jag kunde inte något åt det. När man ligger där ensam i natten så dyker de mörka tankarna upp, trots att man heligt lovat att sluta bry sej om såna. Det är mitt barn det är frågan om...då är mörkret nog starkare än viljekraften.

Sen var vi på sjukhuset. Han blev äntligen av med katetern som gick från den trasiga njuren. Vi blev dock varnade om att urinledaren, som varit sprucken, fortfarande är väldigt ärrig, och ifall den inte drar ordentligt, ska R bums in igen och få in en ny kateter.

Så det blev en orolig natt igen. Jag sov jo det gjorde jag, men varje gång jag hörde ett knarr eller ett knyst från Rs rum måste jag kolla att allt var ok med honom.


Nu är det snart ett dygn sen operationen och pojken verkar må bra och jag vågar försiktigt hoppas att vi är på det torra.

Fast när jag börjar sova hela nätter igen...det återstår att se.