onsdag 28 november 2012

Läser bloggen och undrar vem den handlar om....

 Jag läser min blogg tillbaka i tiden och undrar vem den handlar om.

 Flyktiga blickar från en lycklig tid och och jag minns vagt att jo, det var oss jag skrev om. Sen hände en massa hemska saker och det är som om en annan människa skulle sitta här nu och hålla i spakarna. En människa som inte är vad jag var då, ändå är det jag. Hundra år och tusen erfarenheter senare....


Det har gått ett år och en och en halv vecka sen Rs olycka.  Jag har varken haft ork, tid eller energi till att tänka på något annat än att få mitt barn tillbaka till vad han var innan olyckan, så bloggen fick ligga. Idag, ett år och en och en halv vecka sen olyckan tittar jag in här igen och undrar om jag kan och vill fortsätta igen. Jag vill så hemskt mycket och gärna....
Jag bearbetar olyckan fortfarande hela tiden . Kanske inte medvetet, men jag känner av mej minst en gång varje vecka att olyckan påverkar vår vardag. Varje dag är jag tacksam över att jag upplever en vardag utan att det är en sjukhusdag.  R kan ha kommit över olyckan redan, jag har inte gjort det. Varje gång jag läser att en mopoflicka/pojke dött, tänker jag på R och hans olycka. Varje gång jag ser nån i en rullstol, tänker jag på R och hur han var efter olyckan. Jag är så glad över att ha mina barn hos mej, men samtidigt inser jag nog sakta men säkert att den som blev skadad för livet av Rs olycka inte var enbart R, utan även jag,  hans mamma. Pappa och lillebror är ganska tysta om saken, men inte var det lättare för dem heller tror jag...

Vi tar sakta men säkra steg mot en vanlig vardag. En vardag som förtillfället ser vanlig ut på ytan. Men under ytan bubblar det fortfarande.....iallafall hos endel av oss.......

2 kommentarer:

"Karlsson" sa...

Du är stark! Välkommen tillbaka! Har saknat dig här!

Mitt liv - Mina drömmar sa...

Hej!

Jag har saknat dina inlägg!

Ibland sker saker i livet som det tar tid att återhämta sig från. Det går inte att skynda utan det får ta den tid det tar...

Sköt om dig och din familj

Stor kram
Annica