Kamera!

Jag behöver en kamera.
Jag behöver en kamera NU!

Det är fan så tråkigt att villa skriva blog med vackra bilder och INTE HA EN JÄKLA KAMERA?!

...suck........

.....dubbelsuck........

När jag skriver är hälften av inläggen något som fötts av bilderna jag postat.
Bilderna berättar en del av historien, jag berättar andra delen.

Det finns så mycket ord i mej, men det känns som om dessa ord skulle behöva bilder för att komplementera sej. Som en efterrätt till en trerätters måltid. Utan efterrätt blir det bara en halv måltid. Utan bilder blir det bara en halv blogg......

Kaveria ei jätetä

Dagen efter att min pappa gick bort flyttade vi. Kaos-timing är det snällaste jag kan säga om den tiden. Minns knappt att vi flyttade. Men vi flyttade.

Det är en tid av mitt liv som var mest prövande, men som samtidigt nog lärt mej mest.

När vi fick veta om grundrenoveringen och att vi måste flytta ut till fem veckor, kom vi överens om att vi skulle flytta till min syster som bor på samma ö som vi, och hon skulle flytta hem till våra föräldrar för denna tid. Jättebra. Allt var ordnat.

Sen kom pappas sjukdom, och nära flytten det hemska beskedet om att sjukdomen inte gick att vinna. Här var det verkligen inte läge för några flyttar till syrran och diverse inneboende hos mina föräldrar.

Panik!

Fiskade, frågade, frågade och fiskade. Allt var jättedyrt och jättesvårt.

Som sista utväg satte jag ett meddelande på jenkkifudislagets interna nätsida "PANIK! Vi behöver ett hem!"
Vid dethär laget sov jag inte längre........

Genast samma dag fick jag ett sms av ordföranden i föreningen. Han sa "Lugn, andas. Vi tar hand om dethär. Det ordnar sej. Jag lovar!"

När jag fick detta meddelande satte jag mej ner och grät. Allt skjölde över mej. Sjukdomen, bostadslösheten, hopplösheten, svartheten, allt. Och så kom nån och sa att sitt stilla och andas, vi tar hand om detta. Vi bryr oss om.

Och det gjorde dom. Tack vare mina underbara kolleger i laget fick vi till en spottstyver hyra en möblerad, jättefin, bostad, på ett underbart område, och en sten, en mycket tung sådan, var lyft från mitt hjärta.

Finska ordspråket "Kaveria ei jätetä!" (man lämnar inte sin vän i knipa) bevisades vara sant.

Kaveria ei jätetty.

Nu sover jag igen.....och riktigt bra. För jag vet att om jag behöver hjälp så är det bara att säga till. Det finns dom som bryr sej.

Underbara underliga vardag

"Every cloud has its silver lining" stod det på en affisch jag hade på väggen när jag var tonåring.
Jag lever det nu. När molnen fortfarande skymmer min tillvaro, främst saknaden av pappa och ett sakta försök på ett liv utan honom, men samtidigt kan jag se silverkanten på molnen....stunderna jag har med mina barn och min familj. När den vanliga vardagen börjar smyga sej in och jag njuter av att allt bara "är vanligt".

Fast så vanligt är det ju inte. Vi har temporärt flyttat.
Ur vägen för en större grundrenovering av vår stuga, nu bor vi i en höghuslägenhet nära Stora Köpcentrumet. Vi har bott här en vecka. Jag trivs, barnen trivs, K trivs, Katten hatar det och vill flytta till mommo........

Rakas Krisse

Olen yrittänyt postata sivuillasi. Ei onnaa.

Olen valtavan kovasti pahoillani. Samassa veneessä ollaan. Ikävä kyllä....

Haleja P

Svart men vitt

Har precis gått igenom det absolut värsta tiden i mitt liv.

Min pappa blev sjuk. Mycket allvarligt sjuk.
In i det sista hoppades både han och vi att han skulle vinna kampen,att underverk faktiskt kunde ske, men förra veckan tog det slut. Han förlorade sin fantastiskt envisa och hårda kamp mot en av de värsta fiender jag vet, cancern.
Vi var med honom in i det sista, mamma, lillasyster och jag.
Han var en kämpe, och jag är så stolt över honom. Samtidigt unnar jag honom vilan, men saknar honom djupt.
Nu känns det bara tomt. Så fruktansvärt tomt. Och jättesvart.

Men samtidigt ser jag en skymt av vitt....

För att få förståelse för att jag vara ledsen, trött och nedlåten, berättade jag för vänner och kolleger vad som höll på att ske. Och en fantastisk omfamning av förståelse och värme mötte mej. Jag var inte ensam i min sorg, det fanns folk som bar mej genom den. Med vackra ord, omtänksamma små saker de gjorde för mej, med en varm kram och framförallt, en tröstande axel när jag behövde luta mej mot nån en stund.
Evigt och evigt tacksam över att ha dessa människor i mitt liv förstår jag nu att livet fortsätter....
Hoppeligen ljusare än vad det har varit senaste tiderna...

"One night a man had a dream. He dreamed he was
walking along the beach with the Lord.
Across the sky flashed scenes from his life.
For each scene he noticed two sets
of footprints in the sand; one belonged to him,
and the other to the Lord

When the last scene of his life flashed before him, he
looked back at the footprints in the sand.
He noticed that many times along the path of his
life there was only one set of footprints.
He also noticed that it happened at the
very lowest and saddest times in his life.

This really bothered him and he questioned
the Lord about it.
"Lord, you said that once I decided to follow you,
you'd walk with me all the way.
But I have noticed that during the most
troublesome times in my life, there is only
one set of footprints. I don't understand why
when I needed you most you would leave me."

The Lord replied, "My precious, precious child,
I love you and would never leave you.
when you see only one set of footprints,
it was then that I carried you."

Tack

Fick igår en blomma av Tove.
Den är underbar. Jag älskar den, den är så vacker hos oss.
Men mest av allt rörde mej orden som hon sa när hon gav mej blomman.

"Den här är till dej för att du är du!"
Det kom rakt från hjärtat och är säkert en av det vackraste saker nån sagt åt mej på länge.
Jag går igenom en fruktansvärt jobbig tid i mitt liv just nu, och Toves ord nådde mej ända in i hjärtats botten.

Jag blir varm ända in i själen när jag sitter i soffan och tittar på blomman. Och minns orden.

Jag hade inga ord då, men jag har dem nu...alla tusen eller båda två: Tusen Tack!

kram P

Återblick..återuppväckelse?

Blickar tillbaka i bloggen och gillar vad jag ser...samtidigt som jag saknar viljan/tiden/förmågan att skriva.
Inser att bloggen är en underbar dagbok över mitt liv över en period, och tillika inser jag att jag går miste om något i framtiden genom att inte sätta ner mitt liv i ord mera.

Så många saker jag läst om idag i bloggen hade jag nog inte minnats utan bilderna och orden jag sett idag.

Många minnen är fina, och det vore synd att inte ge dem alla en chans att finnas kvar.....

jag återkommer alltså.....

kramar P

ps Bilden är från vår sommarvisit hos våra kära vänner Leena, Matti och Martin i Hiittis. Ett sommarparadis värt sitt rykte <3.