Kaveria ei jätetä

Dagen efter att min pappa gick bort flyttade vi. Kaos-timing är det snällaste jag kan säga om den tiden. Minns knappt att vi flyttade. Men vi flyttade.

Det är en tid av mitt liv som var mest prövande, men som samtidigt nog lärt mej mest.

När vi fick veta om grundrenoveringen och att vi måste flytta ut till fem veckor, kom vi överens om att vi skulle flytta till min syster som bor på samma ö som vi, och hon skulle flytta hem till våra föräldrar för denna tid. Jättebra. Allt var ordnat.

Sen kom pappas sjukdom, och nära flytten det hemska beskedet om att sjukdomen inte gick att vinna. Här var det verkligen inte läge för några flyttar till syrran och diverse inneboende hos mina föräldrar.

Panik!

Fiskade, frågade, frågade och fiskade. Allt var jättedyrt och jättesvårt.

Som sista utväg satte jag ett meddelande på jenkkifudislagets interna nätsida "PANIK! Vi behöver ett hem!"
Vid dethär laget sov jag inte längre........

Genast samma dag fick jag ett sms av ordföranden i föreningen. Han sa "Lugn, andas. Vi tar hand om dethär. Det ordnar sej. Jag lovar!"

När jag fick detta meddelande satte jag mej ner och grät. Allt skjölde över mej. Sjukdomen, bostadslösheten, hopplösheten, svartheten, allt. Och så kom nån och sa att sitt stilla och andas, vi tar hand om detta. Vi bryr oss om.

Och det gjorde dom. Tack vare mina underbara kolleger i laget fick vi till en spottstyver hyra en möblerad, jättefin, bostad, på ett underbart område, och en sten, en mycket tung sådan, var lyft från mitt hjärta.

Finska ordspråket "Kaveria ei jätetä!" (man lämnar inte sin vän i knipa) bevisades vara sant.

Kaveria ei jätetty.

Nu sover jag igen.....och riktigt bra. För jag vet att om jag behöver hjälp så är det bara att säga till. Det finns dom som bryr sej.