fredag 18 april 2008

Jag har så mycket att ta igen!


Min kompis Miku ger dom mest underbara gåvor. Min Mickelson vet precis vad man ska komma med för att det inte ska vara något nån annan kommit med förut. Hon har smak, hon har klass, hon har stil, och så har hon förhållanden till en av de främsta keramikerna i finsk nutidshistoria (...=hennes svärmor som är sagolikt trevlig och helt fantastiskt begåvad).
Mikus senaste gåva till vår familj var helt underbar. Fyra vita stenar av keramik, var och en med våra namn på. en familjestensamling..helt underbart! Vi har dom på soffbordet brevid orchide'n.

Alla vet vad vad jag heter, därför har jag fotat min sten... dom andra vill vara incognito, därmed vet vi nu att det finns fyra vita stenar, med familjemedlemmarnas namn på, och dom är på mitt soffbord, och dom är alla skitsnygga!

Nu jagar jag K för bilder...

Snart kommer dom upp!

Marion

Min kollega Marion är min själsfrände.
I morse träffades vi i köket på jobbet och hon bevisade att hon är släkt med mej.
Vi pratade där i all sköns ro, och så tog hon handkrämsburken och SPRUIT hade hon en måsskits stor vit fläck av handkräm på sin annars så snygga svarta blus.
Hon är ju med handkräm som jag är med tandkräm.

Har du fått min blogg adress? Var det första jag tänkte.
Nu har hon den.
Välkommen Marion!

I'm on back in the game again!

Efter några veckors bloggtorkka är jag tillbaka i spelet igen!

Imorse försov jag mej rejält. Alla som känner mej vet att jag inte försover mej eller försenar mej från någ0t, någonsin, aldrig, never,ever. Jag är alltid i tid, jag är alltid MYCKET i tid, till allt! (och alltså trots att jag försov mej så var jag i tid på jobbet...jag är supersnabb när det krävs..)

Jag är ung och fager och väldigt rockn'roll (enligt mej själv alltså...), men när det kommer till tidtabeller så är jag en jävligt gammal tant!
När jag var liten och åkte buss med min mommo, retade jag mej alltid på att hon vid varje hållplats flyttade sej en bänkrad närmare utgången.....och igen vid nästa hållplats hoppade hon en bänkrad närmare utgången, bara för att vid sista hållplatsen sitta precis vid ytterdörren så att hon kunde skynda ut som först genom dörren...

HALLLÅ!?? Hon bodde vid ändhållplatsen!! Ända sen jag var sex år gammal försökte jag förklara till henne att bussen stannar vid ändhållplatsen i tio minuter, hur gammal och skraltig hon än känner sej, så kan hon, tillochmed med en liten tupplur i bussen, ändå stiga av på sin egen hållplats utan att någonting hemskt händer.
Men nej. Vi steg på bussen vid ena ändhållplatsen, och jag skådade min söta mormor förflytta sej bänk för bänk framåt vid varje hållplats, bara för att vid ändhållplatsen rusa ut ur bussen lika snabbt som dörrarna öppnade sej....värre mommorace har man då inte sett!? (Sen frågade jag henne varför hon inte satte sej direkt på en plats vid ytterdörren....men NEJ dom platserna var ju reserverade för GAMLA mänskor, tyckte min 80-åriga mommo)

Och där suckade och stönade jag över min hypertidsmedvetna mormor, min mamma är snuddet värre (men det är så illa beläget med henne att det är ett helt eget kapitel för sej...), och så märker jag plötsligt att jag håller på att förvandlas till dom!

Att jag vaknar 6.30 när jag ska vara 7.30 på jobbet funkar inte mera (när jag var ung och vacker och singel var det inget problem,, då borstade jag tänderna och klädde på mej och stack och dagen blev hur bra som helst)....nu vaknar jag med ett ramaskri, rusar ur sängen, skrämmer slag på hela huset, borstar tänderna och sminkar mej samtidigt (och det syns!), klär på mej det första som träffar min hand (jep...lite dethär och lite detdär och wow man är chick idag...) och så rusar jagtill jobbet med en berocca-treo i glaset och där ska dagen starta bra och allt ska gå rajtantajtan och nej det gör det ju inte.....

Domhär dagarna är tackolov få, men dom är HEMSKA!
Den gamla tanten i mej ropar: Hallå! Vi hinner inte med!

För i verkliga livet har jag gett ganska mycket makt till den gamla mommon i mej..
jag vill vakna två timmar före jag ska vara på jobbet så att jag hinner duscha och dricka kaffe och läsa tidningen och surffa på nätet och klä mej....
och i största allmänhet vill jag:
vara i tid, jag vill sitta och vänta på att det är min tur¸och helst av allt sitter jag lääääänge och väntar på att det ska bli min tur.. för då mår jag bra och vet att jag inte har försenat mej.
Jag har blivit min mormor!

TACKOLOV älskade jag min mormor...så jag kan leva med denhär bristen...

måndag 14 april 2008

Ofrivillig fasta

Har varit sjuk. Orkade inte ens titta på datorn då.
Det enda relevanta i min tillvaro handlade om hur länge maten hålldes inne i mej.
Visste ni att en banan kan passera hela ens matsmältningsorgan på fantastiska 17 minuter? Jepjep,...nu vet ni det också! Och jo, jag tog faktiskt tid....eller egentligen så tittade jag på klockan före och efter bananen... :o))
Nu är jag frisk, men har fortfarande inte riktigt ork eller inspiration till något alls.
Jag har slutat ta tid hur länge min mat vistas i mej, men ligger fortfarande helst på soffan och tycker synd om mej själv.
Återkommer när livet rycker i benen på mej igen.

onsdag 2 april 2008

Idag hände en rolig sak

Onsdag är min silversmidesdag. Onsdag är för tillfället även min examinatorsutbildningsdag= jobbar lång dag. Onsdag är även dagen då galna rean börjar på stora varuhuset och naturligtvis den dagen då JUST DE tossorna ungarna har önskat sej i hela sitt liv och lite till är på rea till nästan halva priset (och när tossorna kostar nästan hundra ege paret och det finns två med extremt stort skobehov i familjen, då lönar det sej faktiskt att svettas lite i reaköer, helt sådär ur ekonomisk synvinkel.....hur det sen är ur familjefridens vinkel tar vi en annan gång...)...men blir det bråttom hur man än gör.

För att hinna med lite av allt, övertalade jag pojkarna att efter rea-fearfactorupplevelsen komma med mej till silverkursen, som är nära stora köpcentrumet där stora varuhuset ligger, så att jag ens skulle hinna smida lite på mitt nästa silverhänge. Och vilken tur det visade sej vara att jag råkade ta med dem dit just idag!

Plötsligt dök deras gamla parktant Crisse upp för att hälsa på oss på kursen. Hon har bankat metall hos oss för länge sen, men bytt till dagssmedja för ca tre år sen. Nu skulle hon på vernissage i samma hus vi jobbar i, och beslöt sej för att komma upp och hälsa på oss. Hon var parktant i vår lekpark när jag var hemmamamma med pojkarna för....öh.....jättelänge sen. Vi gick varje dag till parken för att träffa andra barn och leka, och R, som var jätteblyg och inte kunde nån finska alls på den tiden, hyste en stark förkärlek till tanten som förstod vad han sade! (Crisse är finlandssvensk)
R var två år gammal och brukade ta Crisse i handen och vandra iväg, dom gick tillsammans på långa utfärder bakom huset och pratade med varandra. Crisse tyckte att R var lika fascinerande sällskap som han fann henne, för han var det första svensktalande barnet i parken på länge. Efter ett tag hade deras långa utfärder bakom huset resulterat i en egen koija på berget där domhär två satt och lekte. Nyfikenheten väcktes naturligtvis bland dom andra barnen i parken, och snart fick koijan utvidgas då det skulle rymmas 6 småpojkar och Crisse i koijan. Att dom i koijan pratade svenska och sjöng svenska barnsånger störde ingen, det var många småttingar som kunde imsevimsespindel flytande på svenska den sommaren i vår lilla stadsdel :o))
Att Crisse dök upp just idag när jag släpat med pojkarna på kursen var jätteroligt!
Hon är numera glad pensionär, R är huvudet längre än hon och O som i slutet av vår parkperiod var en liten "nästantreåring" är nu en stor tredjeklassist.

Crisse har brukat stöta på O i bussen på dagarna när han åker hem från skolan, och hon har tyckt att pojken ser ut som den lilla O som hon brukade ha i parken för länge sen, men eftersom det är i helt fel stadsdel (vi har alla flyttat sen parktiderna...roligt nog så bor vi på samma ö nu) har hon inte varit säker på att det är han. Men nu vet vi, det är han och det är hon. Nu har dom kommit överens om att hälsa när dom ses! :o))

R mindes henne och var i smyg förtjust när hon skrattande berättade om deras utflykter. Speciellt lustigt tyckte de båda att det var att han (helt genomfinlandsvensk utan det minsta lilla ordförråd i finska på den tiden) lärt henne att fonetiskt sjunga PuuhaPete-sången där i koijan.

Hon kan den ännu, just precis som R lärde den till henne där i koijan på berget, säger hon :o))

James!! Var håller du hus?

Rusar fram i vardagen och försöker hinna med allt.....Denna vecka har det varit jobbjobbjobb +pedagogisk kväll, examinatorsutbildning samt läxor inför detta, silverkurs, galna dagar ;o), italienska kursen och läxor inför denna, pojkarnas träningar (och mina tillika) däremellan försöker jag tampas med det enorma bykberg som uppstår på badrumsgolvet när en halvslarvig karl ,en totalslarvig 9-åring,en mycket stilmedveten 12-åring och en superfåfäng mamma byter kläder och ingen James finns i huset som fixar tvätt och strykning........så jag har inte hunnit till datorn knappt alls!?! Sorry!
Ska ta mej i kragen ...senare..... eller så får vi hoppas att jag vinner på lotto på lördagen och kan anställa en James som sköter hushållet medan jag bloggar. Jep....sounds like a plan to me! På lördagen ska jag lotta....stort!

(Ps Hej alla Pytienare som tittar in, vi är hos Mamo lö-sö! )