Har precis gått igenom det absolut värsta tiden i mitt liv.
Min pappa blev sjuk. Mycket allvarligt sjuk.
In i det sista hoppades både han och vi att han skulle vinna kampen,att underverk faktiskt kunde ske, men förra veckan tog det slut. Han förlorade sin fantastiskt envisa och hårda kamp mot en av de värsta fiender jag vet, cancern.
Vi var med honom in i det sista, mamma, lillasyster och jag.
Han var en kämpe, och jag är så stolt över honom. Samtidigt unnar jag honom vilan, men saknar honom djupt.
Nu känns det bara tomt. Så fruktansvärt tomt. Och jättesvart.
Men samtidigt ser jag en skymt av vitt....
För att få förståelse för att jag vara ledsen, trött och nedlåten, berättade jag för vänner och kolleger vad som höll på att ske. Och en fantastisk omfamning av förståelse och värme mötte mej. Jag var inte ensam i min sorg, det fanns folk som bar mej genom den. Med vackra ord, omtänksamma små saker de gjorde för mej, med en varm kram och framförallt, en tröstande axel när jag behövde luta mej mot nån en stund.
Evigt och evigt tacksam över att ha dessa människor i mitt liv förstår jag nu att livet fortsätter....
Hoppeligen ljusare än vad det har varit senaste tiderna...
"One night a man had a dream. He dreamed he was
walking along the beach with the Lord.
Across the sky flashed scenes from his life.
For each scene he noticed two sets
of footprints in the sand; one belonged to him,
and the other to the Lord
When the last scene of his life flashed before him, he
looked back at the footprints in the sand.
He noticed that many times along the path of his
life there was only one set of footprints.
He also noticed that it happened at the
very lowest and saddest times in his life.
This really bothered him and he questioned
the Lord about it.
"Lord, you said that once I decided to follow you,
you'd walk with me all the way.
But I have noticed that during the most
troublesome times in my life, there is only
one set of footprints. I don't understand why
when I needed you most you would leave me."
The Lord replied, "My precious, precious child,
I love you and would never leave you.
when you see only one set of footprints,
it was then that I carried you."
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Ååå, såå vacker text, såå fina ord, jag beklagar såå er förlust, känner såå väl igen tankarna och saknaden efter en pappa.. min kära far gick bort för över 12 år sedan, men ännu känns det som alldeles nyligen..
såå stor är saknaden ännu..å förevigt!
Tänk vilket stöd man kan ha i nära och kära.. det är då vänskapen prövas..man är rik som får omges av människor som kan både ge och ta, stötta och vara me i både sorger och glädje.
HOppas det alltid får vara så.
Massor me stärkande kramar till dej och dina nära. kraaam Helén.
Osanottoni..minun isäni kuoli 4.12.....suru suuri....jaksamista sinulle ja omaisille..
Vilken tomhet......beklagar verkligen.
Bra med riktiga vänner som finns till ditt och familjens stöd.
Sköt om dig!
Kramar Ullis
Skicka en kommentar